Levande Landsbygd eller...

För att landsbygden ska utvecklas och förbli en levande landsbygd krävs att det finns människor som bor och verkar där. För att människor ska kunna bo och verka på landsbygden kravs att de har tillgång till service från bland andra kommunerna i form av skolor barnomsorg äldreomsorg infrastruktur och goda kommunikationer.
Det behövs även stöd till föreningslivet.

I vår kommun har detta gått kräftgång.
Dels beroende på att kommunal  regional och statlig service har minskat. Undan för undan

Posten, som kommer med lantbrevbärare har försämrats. Förr fick vi paketen med brevbäraren. Nu måste vi åka till stan för att hämta på Konsum/Coop.

Vi kan inte heller ta ut pengar hos lantbrevbäraren. Det kunde man göra förr.

Försäkringskassan. Närmaste finns i Västervik. Från Vimmerby är det dryga fem mil dit.

Skattemyndigheten Det är likadant med en Västervik fem mil bort från Vimmerby. Bor man i Gullringen är det ytterligare ett par mil.
Arbetsförmedlingen. Den finns kvar men har MYCKET begränsade öppettider och bara efter tidsbokning.
Polisen. Ja jag bara undrar vart de har tagit vägen? I Vimmerby finns en polisstation, men inga poliser. Öppet måndagar mellan kl 13.00 och 18.00. Det är så man tar sig för pannan!

Allmänna kommunikationer.
Bussarna. Dessa har de lagt utanför vissa samhällen i något de kallar stråktrafik. De som bor i samhällena kan i bästa fall ta skolbussen om de inte kan ta sig ut till riksvägarna. De har lagt till något som kallas närtrafik där människor på landsbygden ska ringa beställningscentralen en viss tid innan man ska åka. Detta kan man göra, det är bara det att de glömt bort att tala om det. Dessa närtrafikfordon går dessutom på sådana tider att man absolut inte kan nyttja dem vid arbetspendling. Deras tider är till för daglediga och pensionärer.
Tågen. De är ett sorgebarn. I vår kommun har vi endast en station där tågen stannar.Det är många som kämpat för en ändring så att tågen kan stanna på fler ställen. Om de nu går. Det är ofta ersättningsbussar. Då hinner man inte till ev anslutning man ska med.

Kommunal "service#.
Skolor och förskolor Just nu vill majoriteten lägga ned fyra skolor och några förskolor. Man har inte gjort någon konsekvensbeskrivning av vad som händer med landsbygden om man lägger ned skolor och förskolor. Elever och förskolebarn finns. Har man överhuvudtaget satt sig in i hur det är för en liten femåring att åka buss själv flera mil till en stor skola? För det är ju så att det är en del barn som bara är fem år när de vid höstterminens start börjar i Förskoleklassen. Jag minns hur vilsen jag själv var när jag som sjuåring skulle börja i en skola med två ettor och två tvåor. Fyra klasser. Det var Västerviks stad på femtiotalet. Jag kan känna nypet i bröstet än. Hur ska det då vara för en liten unge som ännu inte fyllt sex?
Förskolor har man tänkt lägga ned. Föräldrarna får då skjutsa sina barn till Vimmerby eller till någon annan förskola som fortfarande är öppen. OM det finns plats. Det är inte så många veckor sedan vi läste att det var lång kö i Vimmerby till förskolorna. Att man skulle hyra eller köpa baracker för att komma tillrätta med problemet. Undrar verkligen hur de tänkt att få plats med de barn de tänkt flytta genom att  lägga ned de förskolor som finns och fungerar idag på landsbygden

Allt för att Socialens pengar inte räcker. Det har de inte gjort på länge. De stödjer sig mot att de måste följa lagar och bestämmelser som gäller utsatta människor vuxna och barn. Men om nu pengarna inte räcker så kanske man skulle titta över varför. Varför har Vimmerby så mycket högre kostnader än andra liknande kommuner? Varför placeras t.ex betydligt fler barn och ungdomar i andra hem än sitt eget hos de biologiska föräldrarna? Är föräldrarna i Vimmerby så väldigt mycket sämre på att ta hand om sina barn? Skulle inte tro det. Men något är det som gör att socialarbetarna väljer att placera om barnen i stället för att sätta in insatser i hemmet. Jag vet inte. Jag har inte någon utbildning på detta område. Men jag kan få undra och fråga.
För några år sedan lades ett sparbeting på Socialen. Då valde man att lägga ned Bubblan. Där jobbade man med förebyggande och man hade personal som kunde gå hem till familjer med bekymmer för att stötta och hjälpa innan problemen blev alltför stora.
Äldreomsorgen verkar fungera bra. Det är tack vare alla de som varje dag sliter för att få tiden att räcka till. Att scheman ska hålla. Detta slit tär på personalen. Sjuktalen är höga. Väldigt höga.
Det är inte konstigt. Man orkar bara springa tills man stupar. Man har aviserat ökade kostnader även inom äldreomsorgen. Man undrar var det ska sluta?
Infrastruktur vägar fysiska och digitala. 
Vägarna blir allt sämre. Groparna, sprickorna och hjulspåren blir allt djupare och fler. Vissa vägar är kommunens vissa är statliga och vissa enskilda. Alla behöver underhållas och för detta behövs pengar, ganska mycket pengar. Både till att hålla vägarna i stånd och till vinterväghållning.
Det finns gator i vår kommun som inte fått någon ny beläggning sedan kommunsammanslagningen 1971.
Bredband, fiber. Detta har varit en följetong i vår kommun som man skulle kunna göra TV-program om. Folk på landsbygden har uppmanats att själva gräva ned fiber i vad man kallar byalag. Att man från kommunens sida inte från börja hjälpte till att starta dessa byalag är för mig en gåta. Trodde man att det fanns byalag redan innan? Det fanns det INTE. Det fanns föreningar i kommunen. sockenföreningar, intresseföreningar hembygdsföreningar idrottsföreningar mfl mfl. MEN dessa skulle inte vara byalag för fiberutbyggnad. Det skulle kunna drabba medlemmarna i föreningen hårt om ekonomin inte gick ihop. Nu har man sagt att man ska göra uppehåll i bredbandsutbyggnaden där kommunen ska gräva. Det saknas pengar. Undrar vad de företagare tycker som verkar ute i de orter på landsbygden där de nu får vänta. Men de är luttrade. Kanske ska de flytta in till stan och bygga nya lokaler.
Industrimark finns det ju gott om numera - i stan.

Det finns säkert mer man skulle kunna fylla på med, men detta får räcka just nu.

Mycket av allt detta tär på servicen till människor som bor både i stan och på landsbygden. Människor som bor och verkar på landsbygden. De har inte alltid något val. De kan inte alltid flytta in till stan. De bor i hus som blir ganska svårsålda ju mer service som försvinner eller läggs allt längre bort från de boende.
När de valde att bosätta sig på landsbygden och i de mindre kransorterna så fanns det en viss nivå av service. När den undan för undan tas ifrån dem så får de ofta höra att de får skylla sig själva som bor där de bor. På landsbygden.

Jag själv bor på en bondgård. Vi har inga djur längre, och har gården kvar, marken är utarrenderad till viss del. De bästa åkrarna. Vi kan bara flytta om vi säljer vår släktgård där vår familj bott i många generationer. Det gör man inte i första taget. Man härdar ut. Och försöker påverka för att vi ska kunna ha en levande landsbygd även i fortsättningen

Nu är det kväll här i Frödinge by.

Leve Landsbygden!

Allas er EvaS i Frödinge

Lite söndagsfunderingar om ekonomi

Idag har tankarna flugit mellan lite olika spörsmål som ändå på något sätt hänger ihop.

Det finns många viktiga saker som betalas med skattemedel.

De flesta tänker nog automatiskt

·         Vård

·         Skola

·         Omsorg

Det har blivit ett slags mantra som upprepas gång på gång. I synnerhet i valtider. Man glömmer ofta att ingenting av detta fungerar utan en bra infrastruktur.

Vägar, järnvägar, flyg, färjor, telefon, Internet, TV, radio.

Finns inte bra vägar kan man kanske inte ta sig till sitt arbete, då kan inte ambulanser, räddningstjänst, poliser, bussar, godstrafik och bilar och andra färdas på ett snabbt och bra sätt.

Finns inte bra järnvägar kan man inte resa snabbt och säkert. Då kan man inte heller köra godstrafiken där.
Varje dag arbetar väldigt många med att hålla våra vägar och järnvägar i körbart skick.
Visst betalar vi vägskatt och visst betalar vi resan med buss eller tåg. Men det räcker inte alls till allt som behöver göras för att underhålla och förbättra våra vägar och järnvägar. Utan skattemedel skulle vägarna snart vara sönderkörda och järnvägarna ofarbara.
Utan att vägarna är bra kan bussar och andra fordon inte ta barnen till skolan på ett säkert sätt, i synnerhet på landsbygden där väldigt många åker skolskjuts till skolan.
Tyvärr är det så idag att väldigt mycket av det ekonomiska kapitalet går åt till administration. Där kanske man kunde se över rutiner och processer, så att en större del av kakan verkligen går till det under håll och de förbättringar som så väl behövs.

Finns inte flyg tar det betydligt längre tid för många att ta sig från ett ställe till ett annat. Kanske är flyget det vi minst behöver? Även om en hel del gods fraktas med flyg idag. Utan skattemedel skulle de allra flesta flygplatser läggas ned och därmed en stor del av flygtrafiken.

Utan färjor och båtförbindelser skulle många öar bli isolerade. På många håll har man byggt broar i stället för att trafikanterna ska kunna komma snabbare fram, men det finns fortfarande väldigt många s.k. vägfärjor.  

Det finns i Sverige ca 40, för trafikanterna, avgiftsfria vägfärjor och 16 avgiftsbelagda färjeleder - mer eller mindre subventionerade med statliga medel. Dessa kan trafikeras av ett eller flera fartyg.

Undrar hur vi skulle klara oss utan fungerande telefoner idag? En hel del skattepengar har använts för att vi ska ha ett fungerande (nåja) telefonsystem. Mobiltelefonerna skulle inte heller fungera utan telemaster och samband dem emellan. Strömförsörjningen till dessa master måste också fungera annars stängs det mobila nätet ned ganska fort. Vem minns inte stormarna Gudrun och Per när ingenting fungerade.

Internet är i stort sett alla beroende av idag. Kanske inte personligen, alla har inte dator och internet hemma, men de flesta har nog sin lön eller pension via en bank? Bankerna kommunicerar via internet. Kommuner landsting polisväsende, ja alla samhällsfunktioner kommunicerar via Internet. Företag är beroende av ett fungerande Internet.

Vi kan betala räkningar, skicka e-post, vara på sociala medier, läsa tidningar mm via Internet.
Skolan har otroligt stor nytta av Internet idag. Eleverna kan läsa dagsfärska nyttigheter via datorn. Skolböckerna är i mångt och mycket föråldrade i en allt snabbare föränderlig värld.

TV får många via Internetuppkoppling.

Vi får nyheter och annan information direkt via TV och radio.

För ca sextio år sedan var det vanligt att man varken hade TV eller telefon i hemmen. Livet gick lite långsammare. Man hade inte så bråttom. De allra flesta arbetade nära eller i hemmet, så nära att de kunde cykla eller gå till sitt arbete. Barnen gick eller cyklade till skolan. Det kunde de göra eftersom vägarna inte var så starkt trafikerade som idag.

Man handlade närproducerade varor. Inte bara mat utan nästan allt man behövde för ett bra liv. Alltså behövdes inte så mycket godstransporter och därför inte så breda eller bra vägar. Det mesta godset som kom långt bortifrån gick med båt eller järnväg eftersom det oftast inte var så bråttom innan man fick det till slutdestinationen. Det kördes sedan ut med små lastbilar till butiker och andra företag.

Idag hör man ofta att det är viktigt att alla arbetar heltid för att samhällsapparaten ska fungera. För att samhället ska få in högsta möjliga skatt, källskatt och arbetsgivaravgifter. För att medborgarna ska konsumera mera och på det sättet betala in moms och andra avgifter.

DET är en sanning med modifikation.

Dels beror det på totala antalet arbetade timmar, inte hur många som arbetar, dels beror det på hur mycket samhällstjänster vi konsumerar.
Det kostar också väldigt mycket för samhällsapparaten om alla arbetar heltid. Fördyrade kostnader med barnomsorg, äldreomsorg, vård av funktionsnedsatta, familje- och individomsorg. Idag förväntar sig nog de flesta medborgare att samhället ska stå för notan av detta.

Men man glömmer ofta att det är vi alla som betalar skatt som bidrar till att det ska fungera. Kommunerna, i synnerhet, får allt större bekymmer med att få ekonomin att gå ihop. Det läggs sparkrav på precis allting inom den kommunala förvaltningen. Samtidigt behövs allt fler som tar hand om barn, svaga och äldre. Den ekvationen går inte ihop.

Det blir som ”Ebberöds bank”. Mer pengar går ut än vad som kommer in.

Det finns nog väldigt många orsaker till att man arbetar och hur mycket.

Det ser nog lite olika ut för många av oss.
Om alla män och kvinnor ställde sig frågan: Hur mycket måste jag arbeta för att min vardag och personliga ekonomi ska gå ihop?
Om familjer ställde sig frågan: Hur mycket måste vi i vår familj arbeta och hur kan vi i så fall fördela arbetstiden?
Då kanske det skulle se annorlunda ut.
Det är inte alls säkert att de sista korvörena, jag eller min familj tjänar, blir kvar i plånboken efter att vi betalat vad det kostar att arbeta in dem.
Hur slår det på barnomsorgsavgiften? Måste man i familjen ha två bilar? Vad kostar resorna till och från arbetet? Vad kostar det extra i matpengar för att jag arbetar heltid? Vilket boende är jag villig att betala för, med mina arbetade timmar? Det måste var och en själva bestämma.

Sedan är det en annan sak att få arbetsgivarna med på båten om man vill gå ner i arbetstid. Det är en svår nöt att knäcka. Det gäller i synnerhet männen som av hävd arbetat heltid i generationer.

Jag hörde en kvinna som var förtvivlad efter att ha läst på om sin kommande pension. Hon sa att om hon hade vetat skulle hon ha arbetat mer. Hon hade arbetat deltid större delen av sitt liv och varit hemma med barnen när de var små. När barnen flyttat hemifrån hade hennes och makens vägar skilts åt så numera är hon ensam. Maken hade betydligt högre livsinkomst och får därmed högre pension. Hon arbetar fortfarande deltid eftersom hon är sliten och inte orkar mer. En ganska vanlig situation för kvinnor som snart ska bli pensionärer.
Hon hade inte pensionssparat.
Om alla lågavlönade, deltidsarbetande satte av ett eller ett par hundra i månaden till en egen pensionsförsäkring, redan från start när de börjar arbeta, kanske det skulle se annorlunda ut.

En annan slutsats som jag personligen dragit är att om fler arbetar mindre tid så kan fler individer få arbete. Förutsatt att den totala potten av arbetstimmar blir konstant eller inte minskar så mycket.

Då behöver inte lika många gå arbetslösa och samhället sparar därmed pengar i form av t.ex. a-kassa och familjestöd.

Det är inte lätt att lösa samhällsproblem, men funderingar kan alla ha.

Trevlig fortsatt söndag önskar jag er alla!

Det finns många råd i Vimmerby kommun

Jag vet inte ens var jag ska börja.
Jag vet inte ens hur många "råd" det finns i vår kommun.

Egentligen borde jag nog veta, men det ändrar sig hela tiden och råden byter namn, så vem är jag som ska komma ihåg alla?
Det finns information om det på kommunens hemsida, om den är aktuell vill säga. Se länken längst ned.

JAG vet i alla fall vilka råd jag är personligen knuten till och invald i.
Jag är ledamot och sekreterare i Landsbygdsrådet och ersättare i Tillgänglighetsrådet (som politiker).

Sedan känner jag till att det finns ett Näringslivsråd. Det känner jag till eftersom LRFs kommungrupp har en representant i det rådet.

Det finns även Pensionärsrådet och Ungdomsrådet

Det enda råd jag aldrig varit i kontakt med är Pensionärsrådet, men vem vet ? Jag har ju chansen om ungefär två år. Dvs om det finns kvar då.

I alla råden finns politiker som är valda att vara med på rådens möten.

De flesta råden har möten dagtid.

Det har inte Landsbygdsrådet som består av människor som är valda att vara med på Landsbygdsrådets möten och som är där i egenskap av representanter för sin bygd och kommundel.
Det är också tre politiker som är utsedda av kommunstyrelen att representera kommunen och som ska vara med på de fyra möten som Landsbygdsrådet har med politiker varje år.

Varför har då inte Landsbygdsrådet möten dagtid kanske någon undrar.

Jo det beror på att de allra flesta som sitter med i Landsbygdsrådet är människor som arbetar på dagarna och därför inte har möjlighet att vara med då.
Men får de inte arvode?
Nej det får de inte eftersom det bara är ett råd och inte en nämnd eller styrelse under kommunfullmäktige.
Alla ledamöter som är valda av de olika socknarna eller kommundelarna är med på helt ideell basis. De får inte ens reseersättning, fast en del kan ha flera mil att åka. De deltar i mötena av rent intresse för landsbygdsrågorna.

Ibland kommer så många som 25-30 människor på de här mötena med Landsbygdsrådet för att få aktuell information om kommunens arbete och andra för landsbygden viktiga frågor. Ibland är det betydligt färre, men de flesta bygder är representerade av någon varje gång.

Det är politikerna som ska informera och ta emot information som Landsbygdens människor kan framföra.

Det är Landsbygdens representanter som ska få informaton av politikerna och som ska ge politikerna information och synpunkter, råd, på vad Landsbygdens befolkning tycker och tänker i vissa frågor.

Då krävs det att politikerna är där. Att de tar sig tid att komma, även om det är kvällstid. Att de respekterar sitt uppdrag att representera kommunen i det råd som ska tillvarata Landsbygdens intressen. Vissa politiker kommer varje gång, vissa kommer mer sällan, för att uttrycka sig milt.

Ofta har man från Landsbygdsrådets sida bjudit in sakkunniga i något ämne som är aktuellt för dagen.

Alla representanter kan om de har förhinder skicka någon annan från sin bygd.
Det gäller även politikerna, såvitt jag vet.

Det senaste året har focus varit på två viktiga frågor.
Lokala utvecklingsplaner och Fiberbredband.
Men även andra frågor har varit på tapeten. Senaste mötet hölls i Vimmerby Energi och Miljö ABs lokaler, där man fick information om det nya sophanteringssystemet.
Många tycker att det ska bli skönt att slippa åka till återvinningsstationerna med alla förpackningar. Det tycker jag också, även om jag personligen har ganska nära till en sådan station.

Nästa möte med Landsbygdsrådet är sista tisdagen i augusti om inget oförutsett inträffar! Då ska vi åter lyfta frågan om hur långt kommunen kommit i sin planering för att alla (nåja nästan alla) kommuninnevånare ska kunna få riktigt fiberbredband.


Länk till kommunens sida med de olika råden hittar du här
Rådgivande organ

Med förhoppning om en fortsatt trevlig söndag

Er Eva S i Frödinge

Välfärd och livskvalitet?

Så här runt första maj har det varit många manifestationer och demonstrationer för det ena och det andra. Man läser om det i tidningarna och hör och ser på TV.

Jag har levat tillräckligt länge för att minnas hur det var för ca femtio år sedan.

Då fanns det inte någon stor äldreomsorg. Ingen barnomsorg så som den är idag. Sjukvården fanns men var väldigt olika beroende på var man bodde. Det fanns då fortfarande provinsialläkare.

Det fanns en viss arbetslöshet, men det var inte så många som demonstrerade om detta då.

Skatten var inte alls så hög som den är idag.

Lönerna var betydligt lägre.

Fruarna var hemmafruar. En del av de jag kom i kontakt med arbetade, men oftast bara med någon syssla på deltid. För att få lite ”egna” pengar. Några arbetade inom vården eller i skolan. Typiska kvinnoyrken fanns även på den tiden.

De flesta mammorna träffades ute i lekparkerna eller på gårdarna där de bodde och pratades vid. Ibland gick de hem till varandra och drack förmiddagskaffe när de större barnen var i skolan.

Barnen lekte ute eller hemma hos någon kompis.

De flesta hade det drägligt, men inget överflöd. Det var inte alla som hade egen bil. Eller för den delen egen telefon eller TV.

Levnadsstandarden var lägre än idag, men livskvaliteten var inte sämre för det.

Visst fanns det de som var väldigt, väldigt fattiga, och de som var sjuka.

Blev man sjuk kunde man få några kronor från sjukkassan, men det motsvarade inte alls det man tjänade när man arbetade.

Visst fanns det förstmajtåg då också

 Det man då demonstrerade om var nog i första hand högre löner.

Det har med råge infriats.

Idag tjänar en arbetare 10-15 gånger mer i timmen än vad en arbetare gjorde i början på sextiotalet, om det ens räcker med det.

Att alla varor och tjänster blivit dyrare är inte alls konstigt.

De som tillverkar varorna och de som tillhandahåller tjänsterna har ju mångdubbla löner vilket med naturlig följd för med sig att priset på varor och tjänster mångdubblats. Transporterna av varorna har också blivit fler och dyrare.

Skatterna har blivit högre. Det KAN bero på att samhällets service till invånarna blivit så mycket större, än den var för femtio år sedan.

Då var behovet av barnomsorg ringa, liksom behovet av äldreomsorg. De flesta barn växte upp med en mamma som var hemmafru och mamman kunde också hjälpa sina äldre anhöriga om det behövdes.

Vägarna, när jag var barn, var mest grusvägar, även i staden Västervik där jag växte upp. Det var bara de största gatorna som var asfalterade eller stenlagda, och gatorna i centrum av staden. Gångbanorna likaså.

Landsvägarna var nästan uteslutande grusvägar. Riksvägarna kunde vara belagda.

Behovet var inte detsamma som idag, när vi har en sådan trafikintensitet med både personbilar och tunga transporter.

Om man fick se en ”långtradare” när jag var barn så kunde man berätta om det i flera dagar. Det mesta godset gick på järnväg, för att sedan fördelas ut med mindre lastbilar till affärer och slutanvändare. Flödet av varor var inte så intensivt. Man handlade lokala varor av lokala handlare.

Självklart kostar infrastrukturen väldigt mycket mer idag.

All välfärd ska betalas av oss skattebetalare. Det är ett pris som vi alla får betala.

Vi får det vi betalar för.

Om det är färre som betalar skatt, eller om alla betalar lägre skatt, så blir utrymmet för välfärden lägre.

Så de som manifesterar för bibehållen välfärd kanske kan manifestera för högre skatter också, eftersom det blir allt fler som vill ha del av kakan ”Välfärden” genom att utnyttja den samhällsservice som finns idag, barnomsorg, fritidshem, skolor, bostadsbidrag, äldreomsorg, pensioner, sjukbidrag, bättre skolor, skolskjutsar, bättre vägar/infrastruktur, bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik. Jag har säkert glömt något...

Allt detta har ett pris.

Det är som ett ständigt roterande hjul som rullar allt fortare. En ond cirkel.

Självklart ska de som verkligen vill arbeta ha en möjlighet till detta, men ofta undrar jag varför en del arbetar så mycket, när det blir så lite över efter att man dragit av alla kostnader som uppstår när man arbetar.

Kan man verkligen jobba mindre?

Jag minns att jag som ensamstående mamma på sjuttiotalet räknade ut exakt hur mycket jag var tvungen att arbeta för att få maximal utdelning.

DÅ kom jag fram till att jag skulle arbeta ca 4,7 timmar per dag. Om jag arbetade mer så åts förtjänsten upp av de merkostnader som uppstod i form av högre barnomsorgsavgift, lunch på jobbet, mer matsäck. Dyrare mat hemma, eftersom det blev mindre tid över att laga mat från grunden och baka hembakt bröd. Jag fick också lägre bostadsbidrag om jag arbetade heltid.

Eftersom jag gick ner i arbetstid så blev det tid över för någon annan som kunde arbeta de timmar jag inte arbetade. Det var fler som gjorde ungefär som jag. Alltså blev det fler arbetstillfällen och dessutom mer plats på dagis och fritids.

Jag ”förlorade” ca 100kr per månad i pengar netto, mot om jag skulle arbetat heltid. De 100 kronorna tjänade jag in enbart på att inte behöva äta lunch på jobbet. (På den tiden kostade jobblunchen 10 kr/dag, alltså ca 200 kr per månad, men jag skulle ju äta även när jag var hemma)

Det allra bästa var ändå att jag fick mer tid med mina flickor.

Jag var inte alldeles slut varje dag när jag hämtade hem dem från skola och dagis. De kunde leka med de barn vars föräldrar också var hemma, som jag. Jag hade tid och ork att hjälpa dem med läxorna. Vi kunde när det blev sommar och varmt åka och bada på eftermiddagarna, eller hälsa på hos mormor och morfar, eller gammelmorfar.

Jag hade till och med råd att hålla mig med egen bil, även om bilresorna var ransonerade och välplanerade.

Det var ingen bil som man kunde skryta med, men den gick framåt i alla fall. Jag hade sparat ihop till den, så jag kunde köpa den kontant.

Ungarna hade kläder på kroppen och mat i magen. Vi lånade böcker på biblioteket och läste tillsammans.

Vi kunde ha fredagsmys med varma mackor. Vi skulle ju ändå äta, så det blev ingen extra kostnad.

Vi hade en TV, men det var inte något stort utbud på barnprogrammen, så den stal inte så mycket ”tillsammans-tid”. Vi hade stereoanläggning och kassettspelare. Jag hade också investerat i en symaskin för att kunna sy till barnen och mig själv.

Jag köpte nästan aldrig något på avbetalning, förutom lite möbler i samband med skilsmässan från min första make. Det var bättre ekonomi i längden att spara ihop till det vi behövde.

Vad är det som gör att småbarnsföräldrar idag måste arbeta så mycket som de gör?

Visst, man ska ha dator, internet, mobiltelefon, TV med en MASSA kanaler, helst en i varje rum, DVD-spelare, mm mm som jag slapp på sjuttiotalet.

Sådant har jag också numera, men jag och maken har skaffat det lite i sänder, inte allt på en gång och inte det värsta som finns.

Jag har inte hemmabio. Det skulle jag nog kunna skaffa, men har personligen inget behov av det.

Kanske skulle fler räkna på hur de har det. Kanske skulle fler ha råd att vara hemma lite mer med sina barn om de drog ner lite på standarden. Kanske skulle fler barn få mer tid med sina föräldrar. Jag vet inte men jag skulle önska det!

Hur de väljer att fördela det inom familjen är familjens ensak. DET ska ingen annan lägga sig i. Om ena eller andra föräldern ska gå ner i arbetstid, eller om båda ska arbeta heltid eller deltid. Det är något som alla familjer ska bestämma själva.

Jag hade tur som kunde få arbeta deltid medan flickorna var små.

När jag så småningom fick mina pojkar på åttiotalet, var jag först hemmafru, sedan hade jag ett städjobb några timmar per vecka och var kommunal dagmamma.

Så även grabbarna fick ha mig hemma när de växte upp även om de, dagtid, fick dela med sig av mig till dagbarnen.

 

Så är Välfärd samma som livskvalitet?

Inte nödvändigtvis, välfärden kostar samhället, dvs. oss alla, stora summor.

Den kostar även livskvalitet för många som springer runt runt i ekorrhjulet. Jag avundas dem inte.

Jag är glad att jag inte längre är småbarnsförälder.

 

Nätet dras åt...

”Tålamod är en konst man förvärvar”,  sa mormor.

Telia skrotar kopparnätet, men har ännu inte kommit till vår bygd.

Jag har i dagarna varit utsatt för att mobila nätet inte fungerat. DVS min kontakt med nätet, eller Internet som det ju heter. Jag bor mitt i Frödinge by.

Här i den avkrok av cybervärlden som heter Frödinge är underlaget, det ekonomiska, av så ringa karaktär att man från min Internet- och mobil-leverantör Telia inte ser det som världens viktigaste att jag har en bra uppkoppling vare sig på mobilt bredband eller mobiltelefon. Det har alltid varit dåligt men nu under juli har det varit mer eller mindre obefintligt.  Att prata eller surfa i mobiltelefon där jag bor är riktigt svårt, inte omöjligt, men nästan. Om någon ringer till mig måste jag gå ut ur huset och ställa mig på en viss fläck och stå alldeles stilla medan jag pratar – om jag hinner innan samtalet bryts. Har ringt Telia otaliga gånger och de lovade att det skulle vara reparerat den 2 augusti.  Jag har en modern ”android” mobil privat och en vanlig ”gammaldags” två år gammal i jobbet. Det är lika dålig täckning på båda två här i Frödinge. Åker jag till stan, Vimmerby är täckningen alldeles utmärkt på båda två.
Maken som har en bra mobil har jour i arbetet ibland och nu i sommar har det hänt att man inte fått tag i honom på mobilen med följd att de har ringt på hemnumret och frågat varför han inte svarar. Det kan man säga är mycket allvarligt. Det är nu den 3 augusti och det har inte blivit mycket bättre, inget som märks i alla fall.

Jag har idag både fast och mobilt bredband från Telia. Och mobil och fast telefoni även det från Telia. Det fasta bredbandet funkar för det allra mesta. Det är s.k. ADSL genom telefonjacket via kopparkabel. Det kopparnät som Telia håller på att skrota eftersom det är så ålderdomligt att man ”har svårt att hitta reservdelar”. Sägs det i alla fall. Konstigt eftersom i stort sätt all fast telefoni går via kopparkabel i världen. Om det inte är trådlöst eller fiber.

Trådlöst, mobilt bredband som jag har både privat och i jobbet funkar väl om man har världens tålamod. I måndags kväll skulle jag t.ex. ladda hem en uppdatering till mitt jobbmodem. Det tog mer än en timme, det vet jag eftersom jag gav upp väntan och lät datorn jobba själv medan jag gick och lade mig.

På morgonen var det klart. Jag installerade uppdateringen och tro det eller ej men hastigheten ökade inte det minsta. Inte förrän jag letade upp en förlängningssladd till USB-modemet, ”dongeln”, och hängde upp den i skrivbordslampan, så ökade hastigheten något.

Hur kan jag då veta det? Jo jag använder mig av bredbandskollen.se där det finns ett utmärkt test.

Jag fick upp en ”enorm” hastighet.

Resultatet blev

Hastighet nedladdning: 0.76 Mbit/sek

Hastighet uppladdning: 0.45 Mbit/sek

Omdömet blev ”Dåligt mätresultat”.

Då hade det ökat från tidigare nästan noll.

Det som irriterar mest och som verkligen tär på tålamodet är när man ska koppla upp sig. Då får man lite olika svar som resultat.

Inget nät – en ganska vanlig upplevelse.

Uppringningen misslyckades – försök igen – är ännu vanligare.

Att man blir utkastad eller nerkopplad efter ca två minuter är också ganska vanligt.

Är man då igång med att betala räkningar på sin Internetbank kan man verkligen hålla sig för skratt eftersom man då blir utslängd från den sidan i och med att uppkopplingen bryts. Man får vara så god att börja om från början, med inloggning och har man otur så har allt man skrivit in ”försvunnit” och man får börja om från början.

I mitt arbete – jag jobbar hemifrån åt Hela Sverige ska leva, Länsbygderådet i Kalmar län - ingår att uppdatera något som heter ”Bygdebanken” en del av Hela Sverige ska levas hemsida som rör de lokala utvecklingsgrupperna/föreningarna i Kalmar län, Ca 170 st i dagsläget.

Dessutom ska jag uppdatera Länsbygderådets hemsida.

Det innebär att jag via ett mobilt modem ska försöka göra detta. En ganska omöjlig situation.

Jag ska också maila och ringa till våra medlemmar, vilket är ganska svårt när mobiltäckningen meddelar att det endast går att ringa nödsamtal.

Jag har nu under senaste tiden lånat ut mitt privata fasta bredband och vår privata telefon för att överhuvudtaget kunna jobba.

Jag vill också kunna välja att se TV genom bredbandet.

Jag längtar efter den dagen när jag sitter på en säker snabb fiberlina och den mobila täckningen fungerar tillfredsställande. Hoppas mitt tålamod inte är slut innan dess.  Men ännu har vi kopparkabeln kvar så vi kan sköta vårt företags affärer via nätet i alla fall. Det skulle vara totalt omöjligt med endast mobilt bredband.

Annars blir jag väl tvingad att hyra ett kontor inne i Vimmerby för på landsbygden kan man tydligen inte bedriva verksamhet med dagens moderna teknik.

Detta blogginlägg har jag givetvis lagt ut med det fasta ADSL bredbandet.