Lite söndagsfunderingar om ekonomi

Idag har tankarna flugit mellan lite olika spörsmål som ändå på något sätt hänger ihop.

Det finns många viktiga saker som betalas med skattemedel.

De flesta tänker nog automatiskt

·         Vård

·         Skola

·         Omsorg

Det har blivit ett slags mantra som upprepas gång på gång. I synnerhet i valtider. Man glömmer ofta att ingenting av detta fungerar utan en bra infrastruktur.

Vägar, järnvägar, flyg, färjor, telefon, Internet, TV, radio.

Finns inte bra vägar kan man kanske inte ta sig till sitt arbete, då kan inte ambulanser, räddningstjänst, poliser, bussar, godstrafik och bilar och andra färdas på ett snabbt och bra sätt.

Finns inte bra järnvägar kan man inte resa snabbt och säkert. Då kan man inte heller köra godstrafiken där.
Varje dag arbetar väldigt många med att hålla våra vägar och järnvägar i körbart skick.
Visst betalar vi vägskatt och visst betalar vi resan med buss eller tåg. Men det räcker inte alls till allt som behöver göras för att underhålla och förbättra våra vägar och järnvägar. Utan skattemedel skulle vägarna snart vara sönderkörda och järnvägarna ofarbara.
Utan att vägarna är bra kan bussar och andra fordon inte ta barnen till skolan på ett säkert sätt, i synnerhet på landsbygden där väldigt många åker skolskjuts till skolan.
Tyvärr är det så idag att väldigt mycket av det ekonomiska kapitalet går åt till administration. Där kanske man kunde se över rutiner och processer, så att en större del av kakan verkligen går till det under håll och de förbättringar som så väl behövs.

Finns inte flyg tar det betydligt längre tid för många att ta sig från ett ställe till ett annat. Kanske är flyget det vi minst behöver? Även om en hel del gods fraktas med flyg idag. Utan skattemedel skulle de allra flesta flygplatser läggas ned och därmed en stor del av flygtrafiken.

Utan färjor och båtförbindelser skulle många öar bli isolerade. På många håll har man byggt broar i stället för att trafikanterna ska kunna komma snabbare fram, men det finns fortfarande väldigt många s.k. vägfärjor.  

Det finns i Sverige ca 40, för trafikanterna, avgiftsfria vägfärjor och 16 avgiftsbelagda färjeleder - mer eller mindre subventionerade med statliga medel. Dessa kan trafikeras av ett eller flera fartyg.

Undrar hur vi skulle klara oss utan fungerande telefoner idag? En hel del skattepengar har använts för att vi ska ha ett fungerande (nåja) telefonsystem. Mobiltelefonerna skulle inte heller fungera utan telemaster och samband dem emellan. Strömförsörjningen till dessa master måste också fungera annars stängs det mobila nätet ned ganska fort. Vem minns inte stormarna Gudrun och Per när ingenting fungerade.

Internet är i stort sett alla beroende av idag. Kanske inte personligen, alla har inte dator och internet hemma, men de flesta har nog sin lön eller pension via en bank? Bankerna kommunicerar via internet. Kommuner landsting polisväsende, ja alla samhällsfunktioner kommunicerar via Internet. Företag är beroende av ett fungerande Internet.

Vi kan betala räkningar, skicka e-post, vara på sociala medier, läsa tidningar mm via Internet.
Skolan har otroligt stor nytta av Internet idag. Eleverna kan läsa dagsfärska nyttigheter via datorn. Skolböckerna är i mångt och mycket föråldrade i en allt snabbare föränderlig värld.

TV får många via Internetuppkoppling.

Vi får nyheter och annan information direkt via TV och radio.

För ca sextio år sedan var det vanligt att man varken hade TV eller telefon i hemmen. Livet gick lite långsammare. Man hade inte så bråttom. De allra flesta arbetade nära eller i hemmet, så nära att de kunde cykla eller gå till sitt arbete. Barnen gick eller cyklade till skolan. Det kunde de göra eftersom vägarna inte var så starkt trafikerade som idag.

Man handlade närproducerade varor. Inte bara mat utan nästan allt man behövde för ett bra liv. Alltså behövdes inte så mycket godstransporter och därför inte så breda eller bra vägar. Det mesta godset som kom långt bortifrån gick med båt eller järnväg eftersom det oftast inte var så bråttom innan man fick det till slutdestinationen. Det kördes sedan ut med små lastbilar till butiker och andra företag.

Idag hör man ofta att det är viktigt att alla arbetar heltid för att samhällsapparaten ska fungera. För att samhället ska få in högsta möjliga skatt, källskatt och arbetsgivaravgifter. För att medborgarna ska konsumera mera och på det sättet betala in moms och andra avgifter.

DET är en sanning med modifikation.

Dels beror det på totala antalet arbetade timmar, inte hur många som arbetar, dels beror det på hur mycket samhällstjänster vi konsumerar.
Det kostar också väldigt mycket för samhällsapparaten om alla arbetar heltid. Fördyrade kostnader med barnomsorg, äldreomsorg, vård av funktionsnedsatta, familje- och individomsorg. Idag förväntar sig nog de flesta medborgare att samhället ska stå för notan av detta.

Men man glömmer ofta att det är vi alla som betalar skatt som bidrar till att det ska fungera. Kommunerna, i synnerhet, får allt större bekymmer med att få ekonomin att gå ihop. Det läggs sparkrav på precis allting inom den kommunala förvaltningen. Samtidigt behövs allt fler som tar hand om barn, svaga och äldre. Den ekvationen går inte ihop.

Det blir som ”Ebberöds bank”. Mer pengar går ut än vad som kommer in.

Det finns nog väldigt många orsaker till att man arbetar och hur mycket.

Det ser nog lite olika ut för många av oss.
Om alla män och kvinnor ställde sig frågan: Hur mycket måste jag arbeta för att min vardag och personliga ekonomi ska gå ihop?
Om familjer ställde sig frågan: Hur mycket måste vi i vår familj arbeta och hur kan vi i så fall fördela arbetstiden?
Då kanske det skulle se annorlunda ut.
Det är inte alls säkert att de sista korvörena, jag eller min familj tjänar, blir kvar i plånboken efter att vi betalat vad det kostar att arbeta in dem.
Hur slår det på barnomsorgsavgiften? Måste man i familjen ha två bilar? Vad kostar resorna till och från arbetet? Vad kostar det extra i matpengar för att jag arbetar heltid? Vilket boende är jag villig att betala för, med mina arbetade timmar? Det måste var och en själva bestämma.

Sedan är det en annan sak att få arbetsgivarna med på båten om man vill gå ner i arbetstid. Det är en svår nöt att knäcka. Det gäller i synnerhet männen som av hävd arbetat heltid i generationer.

Jag hörde en kvinna som var förtvivlad efter att ha läst på om sin kommande pension. Hon sa att om hon hade vetat skulle hon ha arbetat mer. Hon hade arbetat deltid större delen av sitt liv och varit hemma med barnen när de var små. När barnen flyttat hemifrån hade hennes och makens vägar skilts åt så numera är hon ensam. Maken hade betydligt högre livsinkomst och får därmed högre pension. Hon arbetar fortfarande deltid eftersom hon är sliten och inte orkar mer. En ganska vanlig situation för kvinnor som snart ska bli pensionärer.
Hon hade inte pensionssparat.
Om alla lågavlönade, deltidsarbetande satte av ett eller ett par hundra i månaden till en egen pensionsförsäkring, redan från start när de börjar arbeta, kanske det skulle se annorlunda ut.

En annan slutsats som jag personligen dragit är att om fler arbetar mindre tid så kan fler individer få arbete. Förutsatt att den totala potten av arbetstimmar blir konstant eller inte minskar så mycket.

Då behöver inte lika många gå arbetslösa och samhället sparar därmed pengar i form av t.ex. a-kassa och familjestöd.

Det är inte lätt att lösa samhällsproblem, men funderingar kan alla ha.

Trevlig fortsatt söndag önskar jag er alla!

Välfärd och livskvalitet?

Så här runt första maj har det varit många manifestationer och demonstrationer för det ena och det andra. Man läser om det i tidningarna och hör och ser på TV.

Jag har levat tillräckligt länge för att minnas hur det var för ca femtio år sedan.

Då fanns det inte någon stor äldreomsorg. Ingen barnomsorg så som den är idag. Sjukvården fanns men var väldigt olika beroende på var man bodde. Det fanns då fortfarande provinsialläkare.

Det fanns en viss arbetslöshet, men det var inte så många som demonstrerade om detta då.

Skatten var inte alls så hög som den är idag.

Lönerna var betydligt lägre.

Fruarna var hemmafruar. En del av de jag kom i kontakt med arbetade, men oftast bara med någon syssla på deltid. För att få lite ”egna” pengar. Några arbetade inom vården eller i skolan. Typiska kvinnoyrken fanns även på den tiden.

De flesta mammorna träffades ute i lekparkerna eller på gårdarna där de bodde och pratades vid. Ibland gick de hem till varandra och drack förmiddagskaffe när de större barnen var i skolan.

Barnen lekte ute eller hemma hos någon kompis.

De flesta hade det drägligt, men inget överflöd. Det var inte alla som hade egen bil. Eller för den delen egen telefon eller TV.

Levnadsstandarden var lägre än idag, men livskvaliteten var inte sämre för det.

Visst fanns det de som var väldigt, väldigt fattiga, och de som var sjuka.

Blev man sjuk kunde man få några kronor från sjukkassan, men det motsvarade inte alls det man tjänade när man arbetade.

Visst fanns det förstmajtåg då också

 Det man då demonstrerade om var nog i första hand högre löner.

Det har med råge infriats.

Idag tjänar en arbetare 10-15 gånger mer i timmen än vad en arbetare gjorde i början på sextiotalet, om det ens räcker med det.

Att alla varor och tjänster blivit dyrare är inte alls konstigt.

De som tillverkar varorna och de som tillhandahåller tjänsterna har ju mångdubbla löner vilket med naturlig följd för med sig att priset på varor och tjänster mångdubblats. Transporterna av varorna har också blivit fler och dyrare.

Skatterna har blivit högre. Det KAN bero på att samhällets service till invånarna blivit så mycket större, än den var för femtio år sedan.

Då var behovet av barnomsorg ringa, liksom behovet av äldreomsorg. De flesta barn växte upp med en mamma som var hemmafru och mamman kunde också hjälpa sina äldre anhöriga om det behövdes.

Vägarna, när jag var barn, var mest grusvägar, även i staden Västervik där jag växte upp. Det var bara de största gatorna som var asfalterade eller stenlagda, och gatorna i centrum av staden. Gångbanorna likaså.

Landsvägarna var nästan uteslutande grusvägar. Riksvägarna kunde vara belagda.

Behovet var inte detsamma som idag, när vi har en sådan trafikintensitet med både personbilar och tunga transporter.

Om man fick se en ”långtradare” när jag var barn så kunde man berätta om det i flera dagar. Det mesta godset gick på järnväg, för att sedan fördelas ut med mindre lastbilar till affärer och slutanvändare. Flödet av varor var inte så intensivt. Man handlade lokala varor av lokala handlare.

Självklart kostar infrastrukturen väldigt mycket mer idag.

All välfärd ska betalas av oss skattebetalare. Det är ett pris som vi alla får betala.

Vi får det vi betalar för.

Om det är färre som betalar skatt, eller om alla betalar lägre skatt, så blir utrymmet för välfärden lägre.

Så de som manifesterar för bibehållen välfärd kanske kan manifestera för högre skatter också, eftersom det blir allt fler som vill ha del av kakan ”Välfärden” genom att utnyttja den samhällsservice som finns idag, barnomsorg, fritidshem, skolor, bostadsbidrag, äldreomsorg, pensioner, sjukbidrag, bättre skolor, skolskjutsar, bättre vägar/infrastruktur, bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik. Jag har säkert glömt något...

Allt detta har ett pris.

Det är som ett ständigt roterande hjul som rullar allt fortare. En ond cirkel.

Självklart ska de som verkligen vill arbeta ha en möjlighet till detta, men ofta undrar jag varför en del arbetar så mycket, när det blir så lite över efter att man dragit av alla kostnader som uppstår när man arbetar.

Kan man verkligen jobba mindre?

Jag minns att jag som ensamstående mamma på sjuttiotalet räknade ut exakt hur mycket jag var tvungen att arbeta för att få maximal utdelning.

DÅ kom jag fram till att jag skulle arbeta ca 4,7 timmar per dag. Om jag arbetade mer så åts förtjänsten upp av de merkostnader som uppstod i form av högre barnomsorgsavgift, lunch på jobbet, mer matsäck. Dyrare mat hemma, eftersom det blev mindre tid över att laga mat från grunden och baka hembakt bröd. Jag fick också lägre bostadsbidrag om jag arbetade heltid.

Eftersom jag gick ner i arbetstid så blev det tid över för någon annan som kunde arbeta de timmar jag inte arbetade. Det var fler som gjorde ungefär som jag. Alltså blev det fler arbetstillfällen och dessutom mer plats på dagis och fritids.

Jag ”förlorade” ca 100kr per månad i pengar netto, mot om jag skulle arbetat heltid. De 100 kronorna tjänade jag in enbart på att inte behöva äta lunch på jobbet. (På den tiden kostade jobblunchen 10 kr/dag, alltså ca 200 kr per månad, men jag skulle ju äta även när jag var hemma)

Det allra bästa var ändå att jag fick mer tid med mina flickor.

Jag var inte alldeles slut varje dag när jag hämtade hem dem från skola och dagis. De kunde leka med de barn vars föräldrar också var hemma, som jag. Jag hade tid och ork att hjälpa dem med läxorna. Vi kunde när det blev sommar och varmt åka och bada på eftermiddagarna, eller hälsa på hos mormor och morfar, eller gammelmorfar.

Jag hade till och med råd att hålla mig med egen bil, även om bilresorna var ransonerade och välplanerade.

Det var ingen bil som man kunde skryta med, men den gick framåt i alla fall. Jag hade sparat ihop till den, så jag kunde köpa den kontant.

Ungarna hade kläder på kroppen och mat i magen. Vi lånade böcker på biblioteket och läste tillsammans.

Vi kunde ha fredagsmys med varma mackor. Vi skulle ju ändå äta, så det blev ingen extra kostnad.

Vi hade en TV, men det var inte något stort utbud på barnprogrammen, så den stal inte så mycket ”tillsammans-tid”. Vi hade stereoanläggning och kassettspelare. Jag hade också investerat i en symaskin för att kunna sy till barnen och mig själv.

Jag köpte nästan aldrig något på avbetalning, förutom lite möbler i samband med skilsmässan från min första make. Det var bättre ekonomi i längden att spara ihop till det vi behövde.

Vad är det som gör att småbarnsföräldrar idag måste arbeta så mycket som de gör?

Visst, man ska ha dator, internet, mobiltelefon, TV med en MASSA kanaler, helst en i varje rum, DVD-spelare, mm mm som jag slapp på sjuttiotalet.

Sådant har jag också numera, men jag och maken har skaffat det lite i sänder, inte allt på en gång och inte det värsta som finns.

Jag har inte hemmabio. Det skulle jag nog kunna skaffa, men har personligen inget behov av det.

Kanske skulle fler räkna på hur de har det. Kanske skulle fler ha råd att vara hemma lite mer med sina barn om de drog ner lite på standarden. Kanske skulle fler barn få mer tid med sina föräldrar. Jag vet inte men jag skulle önska det!

Hur de väljer att fördela det inom familjen är familjens ensak. DET ska ingen annan lägga sig i. Om ena eller andra föräldern ska gå ner i arbetstid, eller om båda ska arbeta heltid eller deltid. Det är något som alla familjer ska bestämma själva.

Jag hade tur som kunde få arbeta deltid medan flickorna var små.

När jag så småningom fick mina pojkar på åttiotalet, var jag först hemmafru, sedan hade jag ett städjobb några timmar per vecka och var kommunal dagmamma.

Så även grabbarna fick ha mig hemma när de växte upp även om de, dagtid, fick dela med sig av mig till dagbarnen.

 

Så är Välfärd samma som livskvalitet?

Inte nödvändigtvis, välfärden kostar samhället, dvs. oss alla, stora summor.

Den kostar även livskvalitet för många som springer runt runt i ekorrhjulet. Jag avundas dem inte.

Jag är glad att jag inte längre är småbarnsförälder.

 

Hur får man till en tulipanaros?

Har hört att sossarna lovat att de ska fixa en massa nya jobb.

På deras eget kansli kanske?

Eller har de tänkt att ”någon annan” ska fixa det åt dem?

VEM i så fall. Jag skulle vilja veta det. Verkligen!

Ska de sänka arbetsgivareavgifterna så att t.ex. småföretagen kan anställa fler?

Ska de på något magiskt sätt få alla företag som flyttat utomlands att flytta hem till Sverige igen? Ska de sponsra hemflytten då? Med vilka pengar?

Om sossarna tänkt öka de av samhället betalade jobben, inom vård, skola, omsorg, polisväsende m.fl. samhällsfinansierade arbeten så måste de på något magiskt sätt öka skatteintäkterna.

Annars får i alla fall inte jag ekvationen att gå ihop. Vi alla i landet Sverige har bara en skattesjö att ösa ur, även om det finns flera tillflöden: Källskatt, arbetsgivaravgift, miljöskatter, moms, F-skatt osv.

Det finns idag alldeles för många som höjer rösterna om att ”politikerna” monterar ner välfärden.

Vi får alla det vi betalar för. Så är det bara. Jag har levat tillräckligt länge för att uppskatta den service samhället faktiskt betalar idag.

Vi har "gratis" skola.

Vi har hårt subventionerad förskola, liksom äldreomsorg och sjukvård.

Vi har poliser. 

Vi har allmäna kommunikationer, vägar, järnvägar mm mm

Om alla familjer skulle betala vad det faktiskt kostar att till exempel ha sitt/sina barn i förskola/fritids så skulle det inte behövas så många förskole/fitidsplatser eftersom de allra flesta familjer då skulle gå back ekonomiskt. D.v.s. de skulle få betala så pass mycket i avgift att det skulle vara lönlöst för en av föräldrarna att arbeta. I synnerhet om de har fler än ett barn.

När jag var barn på 50 och 60talet var mammorna (oftast i alla fall) hemma med sina barn.

Det fanns barnkrubbor för ensamstående mödrar .

(Barnkrubban var en barnparkering utan pedagogiska ambitioner, eller möjligheter, då en enda barnpassare kunde ha till uppgift att ha tillsyn över uppemot 60 barn.

 

Så är det nog ingen som vill ha det igen.

En del mammor hade något litet arbete t.ex. trappstädning eller liknande där de kunde ha med sig barnen när de arbetade. Eller så fick äldre syskon eller mormor/farmor se efter småbarnen.

Jag säger inte att det var bättre förr, bara att kostnaderna för samhällsservicen har drivits på så att den kostar otroligt mycket mera idag.

Våra gamla blir också allt äldre. De ska verkligen ha den hjälp och service de behöver. Inget tal om något annat.

Men även där har samhällets kostnader skenat. När jag var barn fanns det döttrar och svärdöttrar som var hemmafruar och kunde gå iväg och hjälpa de gamla (om de inte bodde i samma fastighet).  

Vet inte om det var bättre, men det var billigare för samhället.

De gamla som inte hade anhöriga, som kunde eller ville hjälpa dem, kunde få flytta till ålderdomshem. Men de var inte alls så många, som de äldre, som idag åtnjuter den subventionerade samhällsservice som finns. De gamla betalar bara en bråkdel av kostnaden.

Precis som föräldrarna som har sina barn i förskolan.

Det är maxtaxor som gäller inom både barnomsorg och äldreomsorg. Resten betalas av skattemedel.

Jag betalar gärna skatt för att mina gamla föräldrar ska få den omsorg och hjälp de behöver. För att mina barnbarn ska kunna vara på förskolan och fritids utan att föräldrarna går i personlig konkurs.

Jag betalar gärna skatt för att alla barn ska kunna gå i en bra skola utan att föräldrarna ska behöva betala för det.

Jag vill också att det ska finnas poliser som håller ordning på buset och trafiken.

Jag vill gärna ha kvar en skattesubventionerad allmän sjukvård så jag och mina nära och kära har råd att gå till doktorn och om det skulle behövas, ligga på sjukhus.

Jag vill också ha hyfsade vägar att åka på.

 

MEN jag vill ändå gärna veta hur sossarna tänkt ordna en massa nya jobb bara sådär.

Utan att samhällets kostnader ökar.

Så jag slipper betala mer skatt än jag gör idag.

Eller högre arbetsgivaravgifter (så ännu fler företag tvingas lägga ner eller flytta utomlands). Vi ska först och främst vara rädda om de jobb som finns idag, i de produktiva små och medelstora företag som många gånger byggts upp av flera generationer företagare.

Eller högre moms.

Eller högre miljöavgifter.

Det är verkligen tillräckligt högt skattetryck i Sverige idag.

Det är lätt att säga "tulipanaros", men inte lika lätt att odla en.

”Tulipanaros”. Korsning mellan tulpan och ros, normalt med den bildliga betydelsen »omöjlig kombination, utopi, orealistiskt projekt«. Tulipanaros kallades också vackra, målade tulpaner på t ex allmogekistor, vilka tros ligga bakom uttrycket »det går väl an/det är lätt att säga tulipanaros«, med betydelsen »det är lättare sagt än gjort«. Källa: Språkrådet <http://www.sprakradet.se/4909>.

"Gult kort" - Om Ledaren i Vimmerby tidning om Centerpartiet

Detta skriver jag med min egen personliga övertygelse och med risk att få pisk av en del.

Det tål jag. Jag står för det jag tror på och jag är Centerpartist. Visserligen sitter jag inte med i kommunfullmäktige, men kan ändå föra fram mina synpunkter. Det är min rätt som medborgare i ett demokratiskt samhälle.

När jag i morse  läste i Vimmerby tidning att Alf Wesik i sin ledare skriver  ”Det blir varning och gult kort till centern i Vimmerby.”  satte jag nästan frukosten i vrångstrupen

Detta med anledning av att Centerpartiet står fast vid att inte bygga en ny fotbollsarena vid Ulriksdal, straxt öster om tätorten Vimmerby.

Det är med visshet om att vi i Centerpartiet har tagit rätt beslut som jag med blandade känslor tar del av denna ”Ledare” i Vimmerby tidning.

Det är enligt min personliga mening inte god journalistik att fördöma ett särskilt parti på ledarplats för att partiet vågar ta ställning.  Och att raljera om ”gult kort”

Har Vimmerby Tidning blivit ett moderat språkrör?

Att Centerpartiet försöker ägna sig åt den politik man har och vill stå för kan väl inte förvåna någon. Möjligen de som tidigare upplevt Centerpartiet som lite veligt,  vilket kan bero på att man tidigare, när Centerpartiet var i ”regeringsställning” i kommunen försökte få så många som möjligt med i båten innan man gick ut i media med förändringar av väsentlig art.

Centerpartiet får idag ganska mycket kritik för att man går på tvärs med alliansen i vissa frågor. Micael Glennfalk, kommunstyrelsens ordförande, kanske inte alltid gillar att Centerpartister ibland är tveksamma till hans idéer.

Det är det fina med demokrati, att alla får använda sig av sin röst. Och att kanske alla inte alltid har samma uppfattning. Och att man inte ska bli ”halshuggen” för det.

Man kan inte alltid hålla med i allting för att vara populistisk.

Vi har i Vimmerby kommun ganska mycket på agendan som rör det en kommun egentligen ska ägna sig åt. Det basala som skola, barnomsorg äldreomsorg och omsorg om funktionshindrade och utsatta människor inom individ och familjeomsorg. Våra vägar och annan infrastruktur där kommunen har ansvar.

Kort sagt ska man göra det bästa för kommunens innevånare med de medel man har att tillgå.

I ett ekonomiskt läge där kommunen måste spara och dra ned på verksamheter inom väsentliga ansvarsområden finns inte utrymma för att kommunen ska bygga idrottsarenor, eller ens planera för några.

Allt man gör inom en kommun kostar pengar. Att ta fram kartor är ett sådant exempel.

Man har sagt att föreningarna själva ska stå för kostnaderna vid byggnation mm. HUR ska en förening kunna stå för kostnader där man måste planera om mark, köpa in markområden och dessutom bygga en helt ny anläggning? Det kanske är OK för någon, men kommunen har inget som helst ekonomiskt utrymme att ta till för detta.

I Kultur- och fritidsnämnden som har att ta ställning till hur mycket föreningarna kan få i bidrag har man också fått sparbeting, som kan innebära minskade bidrag till just föreningar.

Det fanns röster som sa före valet att man skulle kapa kommunens skulder om man vann valet och fick väljarnas förtroende.

Torsdagen den 26 augusti 2010 skrev Micael Glennfalk i sin blogg ”Vimmerby måste amortera snabbt”: ” Därför är det viktigt att kommunen snabbt amorterar sina lån.”

Micael Glennfalk menade troligen att om man inte snabbt amorterar av lånen kan det vid en ev. räntehöjning innebära att man kan bli tvungen till en skattehöjning eller ta av medlen ”som ska gå till skola, omsorg och vård för att betala räntor”

Den 31 december 2010 var låneskulden 219 miljoner kronor, enligt revisionsrapporten från den 8 april 2011.

Jag vet inte exakt hur stor kommunens låneskuld är idag. Antagligen kommer det att kosta ett antal miljoner att bygga de två äldreboenden som verkligen behövs liksom den förskola man planerar att bygga i stället för Vimargården som fick rivas på grund av mögel. Dessa åtgärder ligger inom ramen för vad en kommun kan förväntas göra.

För att kommunen ska kunna fullgöra sina skyldigheter och åtaganden mot våra barn och äldre är det absolut nödvändigt att satsa på detta.

Det är också nödvändigt att det finns pengar så det räcker att underhålla kommunens vägar.

Snöröjningen har som exempel under de senaste åren varit mycket bristfällig. Där kan man inte spara in eftersom det måste finnas framkomliga vägar för att kommunens invånare och företagare ska kunna ta sig fram. Det är också viktigt att gator och vägar är plogade innan kollektivtrafikens bussar och skolskjutsarna startar på morgonen. Man kan dessutom aldrig i förväg veta hur mycket eller hur ofta det kommer att snöa. Därför bör man avsätta så mycket pengar i varje års budget så det räcker för en så snörik vinter som de två senaste varit. Att hoppas varje år att det blir en snöfattig vinter är som att hoppas att det inte ska regna i juli.

Vi kunde den 27 augusti 2011läsa i Vimmerby tidning  om att kommunens vägar är så dåligt underhållna att endast det akuta behovet av underhåll skulle kosta många miljoner kronor

”I år är det avsatt en miljon till asfaltering, men i planen har vi åtgärder som ligger på en kostnad på 12-13 miljoner, säger förvaltningschefen Torbjörn Johansson”

Man får inte mycket asfalt lagd för en miljon kronor

Enligt uppgifter jag hittat kostar 3-4 cm tjock asfalt cirka 200 kr / m² 

Och det är bara asfalten.

Då räcker 1 miljon till ca 5000 m² eller till en väg som är 7 m bred räcker det ca 700 sträckmeter.  Det är verkligen inte mycket och då är det bara för materialet. Därtill kommer arbetskostnader mm.

Möjligen kan en kommun som Vimmerby förhandla sig till ett något bättre pris?

Det mina vänner är verkligheten i Vimmerby kommun.

Centerpartiet förtjänar inget "gult kort"

Observera att detta är mina högst personliga reflektioner även om jag är Centerpartist in i märgen.

Med förhoppning om en trevlig helg

Er

Eva Svensson i Frödinge