God fortsättning på det nya året!

Sitter och försöker summera året som gått. Det är trots allt 365 dagar.
I vår lilla kommun har det rörts om ordentligt i den politiska grytan.
Det har kokat över några gånger så det osat bränt.
Den värsta stormkokningen är väl beskedet som kom 1 april från kommunens ledande politiker i majoriteten.
De kommuninnevånare som öppnade tidningen den dagen trodde nog att det var värsta aprilskämtet.
Det var det INTE.
Tyvärr.
De styrande menade verkligen att lägga ned landsbygdsskolor och förskolor på landsbygden.
Hela FYRA skolor var det de tänkt utplåna.
De ändrade sig så småningom och då var det "bara" TVÅ skolor och EN förskola som skulle läggas ned.
"Med en dåres envishet" hävdar företrädare för politik och tjänstemän att man får en bättre skola om det är större enheter.

Det är det nog INGEN mer än de som tror på. Det finns inga belägg för att det är sant.

Dessutom har man ännu inte lämnat en konsekvensbeskrivning värd namnet över vad som händer med skolbarnen i första hand och kringliggande landsbygd i andra hand.
Att det blir negativa synergieffekter vittnar otaliga skolnedläggningar om i andra kommuner.
När skolan försvinner påverkas barnfamiljerna. De som bor där och de som kanske hade kunnat tänka sig att bosätta sig där om det funnits förskola skola och fritidshem.

Man ska inte underskatta människors egen vilja. I synnerhet inte föräldrar.
De är inga menlösa fån som bara nickar och säger ja och amen till allt som beslutsfattare hittar på.

Att föräldrar som bor på landsbygden redan idag, innan en eventuell skolnedläggning, har långa resor med bil för att få livspusslet att gå ihop, det vet alla som bor på landsbygden.
Att då få ännu längre att lämna och hämta barnen blir en utgiftspost som blir som ett straff.

Det är ändå bara EN konsekvens av skolnedläggning.
En annan är att barnfamiljer väljer att bo någon annan stans om de kan.
En följd av detta är att det blir tomt på landsbygden. Det drabbar landsbygdsbutikerna. Färre kommer att åka med kollektivtrafiken. Vägarna kommer att bli nedklassade när färre åker på dem.

Finns det då inget positivt med skolnedläggning?
Som jag ser det - NEJ!!!

För det första
Skolresultaten blir inte bättre. Det finns inget som säger att barn som åker buss/skolbil lång väg både till och från skolan mår bättre av det och därmed kan tillgodogöra sig kunskaperna och lärandet bättre. Tvärtom har trötta barn svårare för kunskapsinhämtning.

För det andra
Föräldrar som har barn i förskole- och skolålder vill gärna att deras barn ska gå i en skola så nära hemmet som möjligt. I de allra flesta fall.

För det tredje
Skolan är navet i en bygd. Om det inte finns skola och barnomsorg kan vara avgörande ommänniskor finner det attraktivt att bosätta sig.

För det fjärde
Det kan inte vara bra att barn från det år de fyller sex ska åka längre vägar med skolskjuts för att komma till skolan. Det finns redan barn som åker hemifrån väldigt tidigt till sin nuvarande skola.

För det femte
Skolklasserna i de kvarvarande skolorna förtätas. Klasserna blir större och varje barn får mindre tid med pedagogen/läraren.

Sist men inte minst:
Ska verkligen 2016 gå till historien som det år när livskvalitén försämrades radikalt för många unga familjer på landsbygden i Vimmerby kommun.

Vem vill att bygderna dör ut? Vem är betjänt av det? Vem vill att husen sjunker i värde?
Vem vill att Vimmerby ska bli en mindre attraktiv kommun att bo och leva i?

 Jag ställer mitt hopp till att folk går man ur huse och röstar för skolornas bevarande den 21 februari!
Så det kan bli en God fortsättning även för barnen på landsbygden och deras familjer!

Här kan du läsa om när var och hur man röstar i Folkomröstningen om skolor och förskolor:

http://www.vimmerby.se/kommun-politik/val/folkomrostning-2016/

Allas Er
EvaS i Frödinge

Socialens skenande kostnader vs nedläggning av skolor.

Funderar på hur det ska gå med Vimmerby kommuns ekonomi. 

Socialförvaltningens obegripligt stora underskott är det allvarligaste ekonomiska problem vi haft i vår lilla kommun någonsin. 
Att försöka lösa DET problemet med att lägga ned skolor och förskolor är verkligen ingen bra lösning.
Att sätta plåster på ett infekterat sår utan att göra rent först är det nog ingen som skulle göra.
Att lägga ner skolor och förskolor kan i förlängningen tvärtom öka "infektionen". 

Att ta tag i det verkliga problemet. Att se över VARFÖR Socialenförvaltningens kostnader är mycket högre i Vimmerby än i andra jämförbara kommuner, borde vara det allra första man skulle lägga krut på. 
Nu tycks ingen veta varför kostnaderna skenat. Flera olika teorier har kastats fram. 

Mer eller mindre tagna ur luften.
Att barn och vuxna skulle ha det så sjukt mycket sämre i Vimmerby kommun verkar otroligt.
Att man måste ha fler placerade barn och ungdomar i vår lilla kommun jämfört med andra liknande kommuner verkar egendomligt, minst sagt.

Jag är ingen expert på området, men jag undrar varför man inte ger mer hjälp i familjerna innan det gått så långt att man drastiskt måste placera barnen i familjehem eller på institutioner. Och om barnen redan är utplacerade, varför ger man inte stöd och hjälp så att de så snart som möjligt kan flytta hem till sin biologiska familj igen.

Att man under flera år har haft och har betydligt högre kostnader borde ha gjorts någonting åt för länge sedan.

Det är alltid lätt att kritisera, men svårare att göra någonting konkret åt situationen.

Jag ä'r medveten om att det finns lagar som styr verksamheten och att man ska följa dessa lagar. Men jag undrar hur andra kommuner lyckats där Vimmerby misslyckats

Om man någonsin ska anlita expertis utifrån så är det i detta läget. De tjänstemän/kvinnor som arbetar i förvaltningen kan och bör inte göra detta själva. Det säger sig självt att de inte kan granska sig själva. Jag tror verkligen att de gör sitt arbete så väl som de kan, men något är i grunden fel.

Visar det sig att Vimmerbys barn, unga och vuxna mår så mycket sämre än i andra kommuner så måste man gå till botten med det.
Så jag hoppas verkligen att man gör en rejäl undersökning som leder fram till något positivt. 
Allt annat är otänkbart. 

Att plåstra över underskotten i kommunen med att föreslå nedläggning av skolor och förskolor får troligen inte människor i vår kommun att må så särskilt mycket bättre.

I kväll ska jag vara med på kommunfullmäktige som ersättare. 
Jag sitter för Centerpartiet på oppositionens sida. 
Jag kommer inte att rösta för en budget som innebär nedläggning av landsbygdens skolor och förskolor.

SKOLOR OCH FÖRSKOLOR ENGAGERAR

Igår kväll var jag på ett mycket välbesökt möte i Djursdala fina skola.
Centerpartiet hade bjudit in till ett öppet möte. Många passade på att ställa frågor och diskutera det de tyckte var viktigt.
Där lyftes frågor av olika karaktär. Men det mest genomsyrande var ändå den av Vimmerby kommuns politiska majoritet föreslagna skol- och förskolenedläggningen av fyra skolor och två förskolor.
Att man fått höra att kommunstyrelsens ordförande vid något tillfälle yttrat att det nu är oppositionen som ska visa vägen till besparingar som möjliggör en besparing i den kommunala ekonomin.

Man blir förundrad. Minst sagt. Jag är väl enfaldig, men jag trodde att majoriteten hade så mycket vett och sans att de redan seriöst hade vänt på alla stenar för att hitta andra sparalternativ.
Att gå ut med ett sparförslag som innebär nedläggning av fyra viktiga landsbygdsskolr i Gullringen, Tuna Djursdala och Rumskulla. Och tvåförskolor! i Pelarne och Djursdala!
På båda ställena har de riktigt fina förskolor med nära till naturen och barnantalet är inte vikande snarare tvärtom.

För ett antal år sedan lades sparkrav från kommunstyrelsen på alla förvaltningar.
(När gör det inte det?) Så även Barn och Ungdomsförvaltningen/nämnden, som det hette då.
Då kom det fram ett förslag att lägga ned Pelarne förskola. Det var en av de konsekvenser som kunde bli om man skulle spara tillräckligt enligt kravet man fått.  Då var Krister Torenfält, Centerpartiet, ordförande i Barn och ungdomsnämnden. När tjänstemännen hade tagit fram förslag till möjliga besparingar nämndes bland andra en nedläggning av Pelarne förskola. Det blev självklart ett ramaskri bland ortens föräldrar. Krister Torenfält fick bära hundhuvudet eftersom han var ordförande i nämnden..
Nu blev det i slutänden ingen nedläggning. Den 20 november kunde man läsa i Vimmerby Tidning att förskolan var räddad. Centerpartiet hade efter ett möte tagit ett enat beslut om att de skulle rösta för att den skulle få vara kvar
Artikeln hittar man här
http://www.vimmerbytidning.se/article/view/39970/ 

Det var inte första gången som förskolan var hotad.
Det är synd att man gång på gång ska utse en riktigt bra fungerande verksamhet som strykobjekt.

Djursdala förskola är om möjligt ännu mindre begripligt att man vill lägga ned. Där finns så gott om barn, att alla i dagsläget inte får plats som önskar det.
Förskolan borde i stället utvecklas så att alla barn som bor i upptagningsområdet kan erbjudas plats.

Jag funderar också på hur man från kommunalt håll genomfört en konsekvensbeskrivning?
Vad blir konsekvenserna ur ett barnperspektiv?
Vad blir konsekvenserna om man lägger ned fyra viktiga landsbygdsskolor ur ett näringspolitiskt perspektiv?
Vad blir konsekvenserna för alla som bor och verkar på landsbygden.
Vilka långtgående ekonomiska konsekvenser får nedläggning av skolor och förskolor?
Vilka konsekvenser får det för en fortsatt levande landsbygd?

Kort sagt vad blir de samhällsekonomiska konsekvenserna om man lägger ned fyra skolor och två förskolor?

Ta vara på det kapital vi har i vår fina landsbygdskommun!
Kapital som inte endast kan räknas i kronor och ören.
Livskvalitet är något som ofta förknippas med vår fina natur och vårt vackra landskap.

Jag funderar och funderar. Jag hoppas verkligen att man kommer till sans och tar sitt förnuft till fånga och fattar kloka beslut baserade på mycket goda grunder.
Och att alla skolor och förskolor får vara kvar.

Nåja nu ska jag gå ut i vårsolen här i Frödinge och bara njuta av att vara.
God eftermiddag
Allas Er
EvaS i Frödinge

Mitt hjärta gråter idag...

Idag har jag mycket svårt att koncentrera mig. Tusen tankar snurrar i mitt huvud.

Ca 3/4 miljon människor har röstat på SD, Sverigedemokraterna. Ett parti som inte vill ha några flyktingar i Sverige.
Som räknar ut dem ens innan de kommit hit!
Jag kan aldrig förstå detta.
För ungefär tjugo år sedan var det ett annat krig, det på Balkan, som gjorde att flyktingar i massor kom till Sverige.
Några av de finaste människor jag vet kom då. De var välkomna!
De allra flesta, som stannade kvar, arbetar och bidrar till den svenska välfärden.
Jag har mycket svårt att förstå att vi i Sverige, med den goda ekonomi vi trots allt har i vårt land, inte skulle ha råd att ta emot de som flyr krig och död.

 

Det blev en valseger i riksdagsvalet för de rödgröna. En valseger, som vars sötma ändå måste ha en viss besk bismak genom att de blir en minoritetsregering med ett stort SD som vågmästare.

Jag tillhör personligen den kategori av människor som egentligen borde känna mig nöjd med att de rödgröna vann valet i Sverige. Jag är nämligen bidragstagare, har sjukbidrag och lönebidrag. Ska bli pensionär om knappt ett år. Så jag borde vara nöjd och glad.

Det är jag inte.

Jag ser inte först och främst till mig själv. Jag ser bortom min egen egoistiska horisont.
Jag har det bra som jag har det. Jag behöver inte mer än jag klarar mig. Och det har jag redan.

Några av mina närmaste är äldre kvinnor med s.k. fattigpension. Det vill säga de har inte haft några större ekonomiska inkomster under sina liv. De har varit hemmafruar och tagit hand om sina barn och sin familj. De behövde ingen barnomsorg som kostade samhället stora pengar.  Inte heller var de sjukskrivna från sitt hemmafruarbete. Men de klarar sig på sin pension.

Det jag nu är orolig för är hur alla vi som bor på landsbygden och i landsbygdens små städer och samhällen ska fixa detta. Hur kommer det att gå för alla företagsamma människor, alla entrepenörer?

Hur ska vi mobilisera för att inte stå som de stora förlorarna?

Hur ska alla små nystartade företag klara sig? Många av dem är så kallade RUT-företag.

Höjda skatter, höjda drivmedelsskatter, höjda avgifter på lastbilar, höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar. Halvering av RUT-avdrag.

Det är några av de vallöften de rödgröna gått till val på.
Jag vill inte ha högre pension på bekostnad av att ungdomarna inte kan få riktiga jobb.
Ungdomarna som är vårt lands framtid.
Jag vill inte ha högre pension för att kvinnor i RUT-företag ska stå utan arbete.
Kvinnor som väldigt ofta bor och arbetar på landsbygden.
Jag vill inte ha högre pension för att entreprenörer och åkerinäring ska få ökade kostnader i form ar drivmedelsskatter och kilometerskatter.
Företagare som ofta har sin verksamhet på landsbygden. Skogs- och lantbruk till exempel.
Jag vill inte heller ha högre pension för att ungdomar ska få svårare att få en riktig anställning för att man höjer arbetsgivareavgiften för ungdomarna.
Jag vill inte ha höjd pension genom att man höjer matmomsen till det dubbla för alla som serverar mat i restauranger, hamburgerbarer, pizzerior  cafeterior, med flera.. Det drabbar också den yngre befolkningen i arbetsför ålder och ganska många små företag som lever på turismen. De allra flesta på landsbygden och i små orter/städer.
Jag vill definitivt inte ha höjd pension för att vi ska stoppa invandringen av asylsökande medmänniskor.
Jag vill inte betala priset för att så många andra ska få det sämre.
Jag är definitivt orolig för hur det ska gå.
Jag hoppas att de partier som nu kommer att sitta i opposition i Sveriges riksdag kommer att göra allt för att mina farhågor inte ska besannas.

I den bästa av världar...

Jag bor i en s.k. tätort på landsbygden. I Frödinge i Vimmerby kommun.

Jag har det ganska bra här. Här finns t.ex. skola, barnomsorg, hemtjänst, affär, mack, föreningar och arbetstillfällen.

Men alla som bor på landsbygden bor inte i mindre tätorter. De bor överallt. En del ganska långt bort från närmaste affär. Eller skola, mack, barnomsorg och arbetstillfällen. Men de vill bo på landsbygden ändå. De vet att de inte kan få precis all den service som man kan få i staden.

Jag vill kunna streama TV-program och ladda ner filmer.

Därför behöver vi en riktigt bra bredbandsuppkoppling.
Det har inte alla idag. Förhoppningsvis kommer många att kunna få det men det dröjer länge och vi behövde det igår.

Därför behöver vi skynda på bredbandsutbyggnaden som är planerad.

Jag vill kunna ringa och bli uppringd även om jag inte är hemma.

Därför behövs bra mobiltäckning. Den är ganska dålig på många håll på landsbygden. Det finns ”tomma områden” där man med svårighet kan ringa med mobilen. Man måste ofta förflytta sig för att få täckning.
Därför behövs en undersökning av hur bra mobiltäckningen egentligen är på landsbygden. Det behövs också för att kunna ha mobilt bredband där det inte finns fast bredband.
Jag vill ha bra allmänna kommunikationer.
Därför behövs bra bussförbindelser där folk faktiskt bor.
Alltfler bussar går längs de stora riksvägarna, vilket försvårar för många att ta sig till hållplatserna. Man ska inte behöva ha bil för att kunna åka buss! Därför behövs fler turer med närtrafiken.
Jag vill också att våra barn och ungdomar ska kunna ta sig till och från skolan på ett säkert och bra sätt även om de råkar bo på landsbygden. Därför behövs bra skolskjutsar som gäller även för barn och ungdomar som har dubbelt boende hos föräldrar som lever åtskilda.
Jag vill också att ungdomarna ska ha möjlighet att delta i de aktiviteter som finns inne i centralorten. Därför behövs bra bussförbindelser även kvällar och helger. Även för de ungdomar som råkar bo på landsbygden. Där borde det finnas närtrafik som man kan ringa till om man behöver åka.
Jag vill att äldre ska kunna känna trygghet där de bor. Därför behövs en väl fungerande äldreomsorg.
Därför behövs bredband för att kunna utveckla hemtjänsten och ha moderna trygghetslarm.
Därför behövs också bra bussförbindelser ända ut på landsbygden.
Jag vill att barn, ungdomar och äldre ska få bra mat i skolan och äldreomsorgen.
Jag vill att barn och gamla ska kunna äta närproducerad svensk mat
Därför behövs en bra organisation och klara mål för att kommunen ska kunna göra upphandlingar som genererar arbete i omlandet. Att man ska kunna köpa varor som är producerade í enlighet med de svenska lagarna är för mig självklart, men inte alldeles enkelt med de regelverk som finns kring offentlig upphandling.
Jag vill att landsbygden ska vara åtkomlig, särskilt för transporter till landsbygdsföretagare.
Därför behövs bra vägar. Både allmänna och enskilda.
Därför behöver man stärka upp bidragssystemet till enskilda vägar så att vägarna blir så bra som det är möjligt.
Jag vill ha en levande landsbygd med människor som trivs, bor och verkar där.
Därför står det ”Landsbygdentusiast” på mitt visitkort.
Jag har i många år engagerat mig ideellt med landsbygdsutveckling och försökt påverka genom att vara aktiv i flera forum. Jag har också varit aktiv politiker genom Centerpartiet.
Nu börjar jag närma mig pensionsåldern men jag ger aldrig upp min kamp för en levande bygd. En bygd som pulserar av liv. Där det finns företagande, skolor, barnomsorg och sist men inte minst bostäder där unga kan bo när de ska bilda familj.
Jag kommer även i fortsättningen att försöka påverka i stort och smått för att landsbygden ska förbli attraktiv att leva och bo i.
Staden behöver landet och landet behöver staden.

ALLT kan inte finnas på landsbygden, en del får lov att finnas i centralorten. Skolornas högstadie, gymnasium, äldreboende för de äldre som behöver mest vård och omsorg.

I staden kan finnas sådant som av ekonomiska eller andra skäl inte kan finnas på landsbygden.

Stad och land – hand i hand.

 

Imorgon ska jag rösta! Om du inte gjort det än så gör det du också!

Att bo på landsbygden är fint!

 Utsikt idag från mitt fönster i Frödinge by

Alla vi som valt att bosätta oss på landsbyden har en undebar livsmiljö. Man skulle kunna tro att det är tyst på landet.
Men icke! Här hörs naturens ljud. Fåglar som kvittrar, bin som surrar, ett barn som leker och skrattar. Man kan till och med höra grannarna prata, även om man inte uppfattar orden, så finns ljudet av prat och skratt där. Man känner igen de flesta man möter i affären och kan kanske få sig en pratstund.
Man kan vara lite som man vill. Nästan i alla fall.

Visst kan man ibland sakna en del service. Men oftast finns den inte längre bort än att man med ganska enkla medel kan nå den.

Det har blivit svårare att ta bussen till stan eftersom Länstrafiken inte längre trafikerar samhället med alla turer och det har varit förenat med livsfara, särskilt för barn och äldre, att gå längs med den ganska smala infartsvägen, där det inte funnits någon gångbana alls och lastbilar och andra svischar förbi några decimeter ifrån de gående.
Men det ska bli bättre. Genom påtryckningar och genom att man tidigt fått det inskrivet i kommunens översiktsplan så kommer det nu att byggas en ny gång-cykelväg ut till busshållplatsen. Man ska också göra en refug, mitt i den starkt trafikerade riksvägen, som man kan "landa" på när man ska gå över.
Dessutom finns det närtrafik vardagar om man ska uträtta ett snabbt ärende i stan.
Synd bara att den marknadsförts så dåligt.
Du hittar mer information på KLTs hemsida
Här en länk till information och tidtabell för Närtrafíken i Vimmerby kommun
Skulle kunna förbättras, visst, men man får vara glad över det lilla som vi brukar säga.

Inne i stan (Vimmerby) har Staten beslutat att ta bort Skattekontoret och Försäkringskassan från den 1 juli. De har tidigare dragit ned från riktiga kontor till en servicepunkt i Focushuset.

För oss som bor på landsbygden gör det inte så stor skillnad. Mer än att vi får ett antal mil längre att åka eftersom närmaste kontor numera finns i Västervik. Mest synd är det om de som inte har bil och lätt kan åka när de vill.

Det finns ju också Internet med ganska mycket service som vanligt folk och företagare erbjuds använda.
Då är det bra om man har en hyfsad Internetuppkoppling.

Det ska även vi på LANDSBYGDEN få men ingen vet riktigt när. Det planeras för fiberbredband i hela kommunen, men Vimmerby kommun vill att byalagen ska gräva ned rör för fibern, så kallad kanalisation.
Det är nog en bra idé. Synd då bara att det inte finns tillräckligt med bidrag för byalagen att söka för finansieringen och att det inte finns byalag överallt. Det är också otroligt krångligt att söka de bidrag som finns. Det krävs en mycket god kompetens hos den som ska skriva ansökan till Länsstyrelsen. Man kan undra varför kommunen inte kan stå som projektägare? Finns säkert en väldigt bra anledning till det.

Jag ser fram emot att det blir av i alla fall. Det löser sig nog på något mirakulöst sätt! Det är ju valår nästa år.

Trots allt vill jag inte bosätta mig i en stad. Även om det finns bättre service där.
Jag trivs på landet där jag kan höra vindens sus i trädkronorna och känna lukten av blommor och träd. Höra hästar gnägga och kor råma, svalor snattra och syrsor spela. Inte minst gillar jag den friska luften man kan gå ut i precis när man känner för det.

Kunde man marknadsföra alla de fördelar som finns med att bo på landet så skulle nog många många fler välja att bosätta sig här.
Då skulle skolorna fyllas av glada barn. Lanthandlarna skulle få sälja fler varor. Mackarna (där de finns) skulle få sälja mer bränsle.
Föreningslivet skulle kanske få en skjuts framåt.

En levande landsbygd är levande för att människor bor och verkar där hela året!

Fortsatt Trevlig helg till er alla!
Er Eva S i Frödinge.

Lokalsamhälle och hållbarhet - Har vi tid med det?

Jag har funderat en hel del kring detta med Hållbara samhällen i vårt dagliga liv.

Ett uthålligt samhälle med hög livskvalitet.

Hur är det egentligen, om man ser till sig själv?

Jag har levat i snart sextiotre år och varit med om en tidsresa från ett ganska bra lokalsamhälle till ett inte fullt så bra enligt mitt sätt att se det.

Med det menar jag att när jag var barn i Västervik gick husmödrarna(oftast de i alla fall) och handlade sina hushållsprodukter i lokala affärer. De gick till slakteri/charkuteributiken när de skulle köpa kött, fläsk, korv och andra charkuterier. Dessa kom oftast från lokala producenter. Man visste i butiken varifrån varorna kommit.

Likaså gick husmor till den lokala mjölk och brödbutiken. Där köpte man lös mjölk i medhavd kruka, levererad från mejeriet som fått den samma dag från närbelägna gårdar. Brödet var bakat av ett lokalt bageri.

Fisk köpte man i en fiskaffär eller på fiskartorget eller av någon kringresande fiskförsäljare. Den var fångad i sjön utanför Västervik, eller i någon av de närbelägna insjöarna.

Grönsaker och frukt kunde man sommartid köpa på fiskartorget och vintertid i källaren under saluhallen av lokala odlare. Det fanns också livsmedelsbutiker i kvarteren, ofta konsumbutiker med varierat sortiment.

Det jag menar är att man visste varifrån limpan man köpte kom. Den hade inte åkt land och rike kring innan den hamnade på vårt bord.

Vi åt bra och rejäl husmanskost med lokala råvaror efter årstiden.

Mor hade tid med oss barn. Vi fick vara med överallt. Till och med i tvättstugan och mangelboden.

Vi hade precis så mycket kläder som vi faktiskt behövde. Alla mina kläder fick plats i en liten garderob och en byrålåda. Då menar jag även ytterkläderna och skor och stövlar.

Man använde olika kläder för olika tillfällen. Skolkläder till skolan, vardagskläder för utevistelse och lek. Sedan hade man en uppsättning finkläder till festliga tillfällen.
Mor sydde en hel del till oss barn och sig själv. Ofta ändringssydde hon ärvda kläder som vi fått från någon släkting. Kläderna användes och ärvdes så länge det bara gick. Lappades och lagades om det behövdes. Klädvård var något man som barn tidigt fick lära sig för att vara rädd om kläderna så de skulle hålla länge.

Var vi fattiga? Nej det vill jag inte påstå. Vi hade bil sommarstuga och segelbåt.

Mor var hemmafru och tog hand om hemmet och fyra ungar. Det var nog tillräckligt med arbete för henne. Far arbetade som plåtslagare och resemontör.

Idag ska alla arbeta heltid, även kvinnor, i jämställdhetens tecken.

Jag har inte något emot att kvinnor arbetar, inte alls. Jag har själv arbetat hela mitt vuxna liv, men inte så ofta heltid. Men det har ett pris att BÅDA vuxna i en familj arbetar så mycket! För att få råd med ”allting”.

Priset man får betala är mindre kontakt med barnen, som är i förskolan från ett års ålder ibland tio timmar per dag. Jo det blir så mycket om föräldrarna arbetar åtta timmar mellan t.ex. 7 till 16.

Det blir ingen tid över i veckorna för mys, bokläsning, gå på utflykter eller följa med till affären. Inte heller blir det någon tid över för att stå bredvid och hjälpa till, när föräldern lagar maten från grunden för att lära sig hur maten blir till. Det finns ingen tid över för att barnen ska delta i vardagssysslorna hemma, t.ex. städning och klädvård.

Det är bara helgerna som är tillgängliga för umgänge. Då ska man sno och gno för att hinna allt det man inte hann under veckodagarna. Har man en villa ska trädgården skötas också. Man ska hälsa på hos far- och morföräldrar och andra man har i sitt sociala nätverk. Både föräldrar och barn blir stressade och frustrerade.

Det är inte konstigt att den moderna familjen inte hinner handla lokalproducerade basvaror att laga mat av.
Det förstår jag verkligen.
Jag förstår att man måste sköta veckohandlingen utan att barnen är med. Det går betydligt fortare och man slipper trötta hungriga barn, som kanske blir ledsna och irriterade. De är ju också otroligt trötta efter en hel vecka på sitt ”jobb” – i förskolan/skolan.

För att ta sig till och från arbetet och skjutsa barnen till förskola/fritids/skola måste föräldrarna kanske ha var sin bil. Eller om det finns kollektivtrafik som passar med arbetstiden måste man köpa biljett för dryga pengar.

Det skulle verkligen vara intressant om någon kunde göra en jämförelse på olika levnadssätt.

Till exempel olika grupper
En med familjer där båda föräldrarna jobbar heltid.
En med familjer där barnen bor växelvis hos båda föräldrarna
En med ensamstående förälder som arbetar heltid eller deltid
En med familjer där man valt att arbeta deltid ena eller båda föräldrarna.
En med familjer där endast ena föräldern förvärvsarbetar.

Det skulle vara intressant att se hur mycket mer den gruppen med familjen där båda arbetar heltid har kvar i plånboken, än de andra familjerna, när alla fasta kostnader t.ex bostad försäkringar el tele vvs, avbetalningar/värdeminskning på bilar mm mm, och övriga kostnader som resekostnader, barnomsorgskostnader, livsmedel- och hushållskostnader är betalade.

Vad skulle man vinna i familjen och samhällsekonomiskt på att arbeta mindre? Jag vet inte.

En sak som man kanske skulle vinna om fler arbetade mindre, förutom att föräldrarna får mer tid för barnen, skulle troligen vara att det blev fler lediga jobb. Men det vet jag inte. Det är bara något jag tror själv.

Man kan också långsiktigt få ned transporterna och därmed oljeberoendet.

Ska fundera vidare medan jag går ut i det vackra vårvädret och njuter av fåglarnas kvitter och alla dofter.

Välfärd och livskvalitet?

Så här runt första maj har det varit många manifestationer och demonstrationer för det ena och det andra. Man läser om det i tidningarna och hör och ser på TV.

Jag har levat tillräckligt länge för att minnas hur det var för ca femtio år sedan.

Då fanns det inte någon stor äldreomsorg. Ingen barnomsorg så som den är idag. Sjukvården fanns men var väldigt olika beroende på var man bodde. Det fanns då fortfarande provinsialläkare.

Det fanns en viss arbetslöshet, men det var inte så många som demonstrerade om detta då.

Skatten var inte alls så hög som den är idag.

Lönerna var betydligt lägre.

Fruarna var hemmafruar. En del av de jag kom i kontakt med arbetade, men oftast bara med någon syssla på deltid. För att få lite ”egna” pengar. Några arbetade inom vården eller i skolan. Typiska kvinnoyrken fanns även på den tiden.

De flesta mammorna träffades ute i lekparkerna eller på gårdarna där de bodde och pratades vid. Ibland gick de hem till varandra och drack förmiddagskaffe när de större barnen var i skolan.

Barnen lekte ute eller hemma hos någon kompis.

De flesta hade det drägligt, men inget överflöd. Det var inte alla som hade egen bil. Eller för den delen egen telefon eller TV.

Levnadsstandarden var lägre än idag, men livskvaliteten var inte sämre för det.

Visst fanns det de som var väldigt, väldigt fattiga, och de som var sjuka.

Blev man sjuk kunde man få några kronor från sjukkassan, men det motsvarade inte alls det man tjänade när man arbetade.

Visst fanns det förstmajtåg då också

 Det man då demonstrerade om var nog i första hand högre löner.

Det har med råge infriats.

Idag tjänar en arbetare 10-15 gånger mer i timmen än vad en arbetare gjorde i början på sextiotalet, om det ens räcker med det.

Att alla varor och tjänster blivit dyrare är inte alls konstigt.

De som tillverkar varorna och de som tillhandahåller tjänsterna har ju mångdubbla löner vilket med naturlig följd för med sig att priset på varor och tjänster mångdubblats. Transporterna av varorna har också blivit fler och dyrare.

Skatterna har blivit högre. Det KAN bero på att samhällets service till invånarna blivit så mycket större, än den var för femtio år sedan.

Då var behovet av barnomsorg ringa, liksom behovet av äldreomsorg. De flesta barn växte upp med en mamma som var hemmafru och mamman kunde också hjälpa sina äldre anhöriga om det behövdes.

Vägarna, när jag var barn, var mest grusvägar, även i staden Västervik där jag växte upp. Det var bara de största gatorna som var asfalterade eller stenlagda, och gatorna i centrum av staden. Gångbanorna likaså.

Landsvägarna var nästan uteslutande grusvägar. Riksvägarna kunde vara belagda.

Behovet var inte detsamma som idag, när vi har en sådan trafikintensitet med både personbilar och tunga transporter.

Om man fick se en ”långtradare” när jag var barn så kunde man berätta om det i flera dagar. Det mesta godset gick på järnväg, för att sedan fördelas ut med mindre lastbilar till affärer och slutanvändare. Flödet av varor var inte så intensivt. Man handlade lokala varor av lokala handlare.

Självklart kostar infrastrukturen väldigt mycket mer idag.

All välfärd ska betalas av oss skattebetalare. Det är ett pris som vi alla får betala.

Vi får det vi betalar för.

Om det är färre som betalar skatt, eller om alla betalar lägre skatt, så blir utrymmet för välfärden lägre.

Så de som manifesterar för bibehållen välfärd kanske kan manifestera för högre skatter också, eftersom det blir allt fler som vill ha del av kakan ”Välfärden” genom att utnyttja den samhällsservice som finns idag, barnomsorg, fritidshem, skolor, bostadsbidrag, äldreomsorg, pensioner, sjukbidrag, bättre skolor, skolskjutsar, bättre vägar/infrastruktur, bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik. Jag har säkert glömt något...

Allt detta har ett pris.

Det är som ett ständigt roterande hjul som rullar allt fortare. En ond cirkel.

Självklart ska de som verkligen vill arbeta ha en möjlighet till detta, men ofta undrar jag varför en del arbetar så mycket, när det blir så lite över efter att man dragit av alla kostnader som uppstår när man arbetar.

Kan man verkligen jobba mindre?

Jag minns att jag som ensamstående mamma på sjuttiotalet räknade ut exakt hur mycket jag var tvungen att arbeta för att få maximal utdelning.

DÅ kom jag fram till att jag skulle arbeta ca 4,7 timmar per dag. Om jag arbetade mer så åts förtjänsten upp av de merkostnader som uppstod i form av högre barnomsorgsavgift, lunch på jobbet, mer matsäck. Dyrare mat hemma, eftersom det blev mindre tid över att laga mat från grunden och baka hembakt bröd. Jag fick också lägre bostadsbidrag om jag arbetade heltid.

Eftersom jag gick ner i arbetstid så blev det tid över för någon annan som kunde arbeta de timmar jag inte arbetade. Det var fler som gjorde ungefär som jag. Alltså blev det fler arbetstillfällen och dessutom mer plats på dagis och fritids.

Jag ”förlorade” ca 100kr per månad i pengar netto, mot om jag skulle arbetat heltid. De 100 kronorna tjänade jag in enbart på att inte behöva äta lunch på jobbet. (På den tiden kostade jobblunchen 10 kr/dag, alltså ca 200 kr per månad, men jag skulle ju äta även när jag var hemma)

Det allra bästa var ändå att jag fick mer tid med mina flickor.

Jag var inte alldeles slut varje dag när jag hämtade hem dem från skola och dagis. De kunde leka med de barn vars föräldrar också var hemma, som jag. Jag hade tid och ork att hjälpa dem med läxorna. Vi kunde när det blev sommar och varmt åka och bada på eftermiddagarna, eller hälsa på hos mormor och morfar, eller gammelmorfar.

Jag hade till och med råd att hålla mig med egen bil, även om bilresorna var ransonerade och välplanerade.

Det var ingen bil som man kunde skryta med, men den gick framåt i alla fall. Jag hade sparat ihop till den, så jag kunde köpa den kontant.

Ungarna hade kläder på kroppen och mat i magen. Vi lånade böcker på biblioteket och läste tillsammans.

Vi kunde ha fredagsmys med varma mackor. Vi skulle ju ändå äta, så det blev ingen extra kostnad.

Vi hade en TV, men det var inte något stort utbud på barnprogrammen, så den stal inte så mycket ”tillsammans-tid”. Vi hade stereoanläggning och kassettspelare. Jag hade också investerat i en symaskin för att kunna sy till barnen och mig själv.

Jag köpte nästan aldrig något på avbetalning, förutom lite möbler i samband med skilsmässan från min första make. Det var bättre ekonomi i längden att spara ihop till det vi behövde.

Vad är det som gör att småbarnsföräldrar idag måste arbeta så mycket som de gör?

Visst, man ska ha dator, internet, mobiltelefon, TV med en MASSA kanaler, helst en i varje rum, DVD-spelare, mm mm som jag slapp på sjuttiotalet.

Sådant har jag också numera, men jag och maken har skaffat det lite i sänder, inte allt på en gång och inte det värsta som finns.

Jag har inte hemmabio. Det skulle jag nog kunna skaffa, men har personligen inget behov av det.

Kanske skulle fler räkna på hur de har det. Kanske skulle fler ha råd att vara hemma lite mer med sina barn om de drog ner lite på standarden. Kanske skulle fler barn få mer tid med sina föräldrar. Jag vet inte men jag skulle önska det!

Hur de väljer att fördela det inom familjen är familjens ensak. DET ska ingen annan lägga sig i. Om ena eller andra föräldern ska gå ner i arbetstid, eller om båda ska arbeta heltid eller deltid. Det är något som alla familjer ska bestämma själva.

Jag hade tur som kunde få arbeta deltid medan flickorna var små.

När jag så småningom fick mina pojkar på åttiotalet, var jag först hemmafru, sedan hade jag ett städjobb några timmar per vecka och var kommunal dagmamma.

Så även grabbarna fick ha mig hemma när de växte upp även om de, dagtid, fick dela med sig av mig till dagbarnen.

 

Så är Välfärd samma som livskvalitet?

Inte nödvändigtvis, välfärden kostar samhället, dvs. oss alla, stora summor.

Den kostar även livskvalitet för många som springer runt runt i ekorrhjulet. Jag avundas dem inte.

Jag är glad att jag inte längre är småbarnsförälder.