Kostym vs blåkläder

Sitter och funderar lite på varifrån vårt välstånd i välfärdslandet Sverige kommer.
Vad gör att vi har råd med t.ex.  infrastruktur skola vård och omsorg?
Vem betalar allt detta?
Anledningen till mina funderingar är att jag läst inlägg på sociala medier där man häcklar "privata företagare i kostym" som om de vore samhällets paria.
Att de skulle vara anledningen till allt ont och till landets förfall.
Jag får det inte att gå ihop.

Jag har varit både arbetare och företagare  under mitt yrkesverksamma liv. 

Jag har arbetat åt både stora och små privata företagare och åt kommunen och nu senast åt en förening. Jag har jobbat sedan jag slutade skolan, ja innan också på lediga stunder. 

Hade inte alla dessa företagare funnits hade jag inte kunnat arbeta. 

VEM skulle ha försett mig med arbete? 

VEM skulle ha betalat min lön? 

HUR skulle jag ha kunnat försörja mig? 

VAR skulle pengarna till löner komma från om det inte fanns företagare? 

VAR skulle skatterna som betalar kommun-, landstings- och statsanställdas löner komma ifrån om inte privata företag fanns? 

De skatter som de anställda i offentliga arbeten i kommuner, landsting och stat betalar skulle snart sina om inte privatanställdas skatter betalades in.
Ingen verksamhet kan överleva om den inte går ihop ekonomiskt.

Det påstås också att företagare går omkring i kostymer och är högfärdiga.  

Det är en nidbild som torgförs av många socialister.

Inget kan vara mer fel. 

Kan nog inte påstå ens i min vildaste fantasi att vare sig maken eller jag är särskilt högfärdiga som företagare. 

Vi kämpar dagligen för brödfödan och betalar skatt på vår inkomst precis som alla andra som har en inkomst. 

Jag har i stort sett hela tiden arbetat utanför företaget för att få en extern inkomst.

Att vi inte lever på stor fot bara för att vi är företagare kan nog de flesta som känner oss skriva under på. 

Kostym och blåkläder då?

Visst har maken en kostym. Den brukar han ha på sig vid högtidliga tillfällen såsom födelsedagar, bröllop, barndop och begravningar mm. När han arbetar har han oftast gulgröna varselkläder. Sommar som vinter, sol som regn. 

Så alla vi som arbetar och betalar skatt bidrar till välfärden och de privata företagen gör detta möjligt genom att de människor  de anställer får jobb och lön och kan betala skatt och konsumera.

Vi alla bidrar genom att betala skatter dels som källskatt, arbetsgivaravgift och mervärdesskatt (moms) och andra skatter och avgifter som går till det allmänna. 

Till välfärden  så som skola vård omsorg infrastruktur. Ja allt som betalas med allmänna medel.

God förmiddag

Er EvaS i Frödinge

Vårdnadsbidrag eller barnomsorg?

Jag har funderat lite.
Det är akut brist på barnomsorgsplatser.
Idag kostar en förskoleplats på heltid ca 135000 kronor per år för en kommun av Vimmerbys storlek. Föräldrarna betalar endast ca 10% av det beroende på maxtaxan och föräldrarnas inkomst.
Övriga 90% betalas med skattemedel.
I Vimmerby kommun kan föräldrar med barn mellan ett och tre års ålder få s.k. Vårdnadsbidrag om de inte behöver kommunal banomsorg.
De får då 3000 kronor per månad.
Regler finns på kommunens hemsida.
"Vårdnadsbidrag för barn mellan ett och tre år"
Om fler kunde nyttja detta bidrag för att antingen vara hemma med barnet eller lösa sin barnomsorg själva skulle kommunen spara väldigt mycket pengar.
Många måste anlita den kommunala barnomsorgen för att de måste arbeta och tjäna pengar att få ekonomin att gå ihop, men en del skulle nog vilja vara hemma med sina små om de bara kunde.

Jag vet vad jag skulle ha valt om jag varit i den situationen när mina barn var små.
När mina flickor var små blev jag ensamstående p.g.a. skilsmässa.
Då hade jag dem hos en kommunal dagmamma från att yngsta dottern var två år till dess hon var fem. därefter slutade dagmamman och jag blev anvisad en plats på dagis för den yngsta och fritids för den äldsta.
Det blev inte bra. Yngsta dottern mådde dåligt av de långa dagarna och jag satte mig att räkna på om jag skulle kunna gå ner i arbetstid.
Jag räknade fram och tillbaka och kom slutligen fram till att jag skulle klara mig om jag arbetade endast förmiddagar. Det blev 4,7 timmar per dag mellan kl 6.48 - 11.30.
Dels fick jag lägre barnomsorgsavgift, dels fick jag högre bostadsbidrag.
Det fattades ändå 100 kronor (Detta var 1975)
Det löste jag genom att jag hade mer tid att baka själv och laga mat från grunden. Jag sydde också en hel del av barnens och mina egen kläder.
När mina pojkar var små på åttiotalet var jag först hemma med den äldste till han var nästan två år. Då var jag gift med pojkarnas far, det är jag än.
Jag städade åt kommunen ett par timmar om dagen kvällstid, när deras pappa var hemma. Sedan blev jag kommunal dagmamma. Det var jag sedan i 21 år innan jag blev sjuk. Då hade alla ungar redan flugit ur boet.

Att man kan lösa sin ekonomi är inte alldeles lätt idag. Jag hade turen att mina barn växte upp när barn var ute och lekte "med kottar och pinnar"
De hade inga mobiltelefoner eller plattor. De hade inte ens en egen TV.
Var och en måste få göra det som passar bäst i varje enskilt fall.
För mig var det bäst att vara hemma med barnen så mycket som möjligt.

Trevlig helg!
EvaS

Mitt hjärta gråter idag...

Idag har jag mycket svårt att koncentrera mig. Tusen tankar snurrar i mitt huvud.

Ca 3/4 miljon människor har röstat på SD, Sverigedemokraterna. Ett parti som inte vill ha några flyktingar i Sverige.
Som räknar ut dem ens innan de kommit hit!
Jag kan aldrig förstå detta.
För ungefär tjugo år sedan var det ett annat krig, det på Balkan, som gjorde att flyktingar i massor kom till Sverige.
Några av de finaste människor jag vet kom då. De var välkomna!
De allra flesta, som stannade kvar, arbetar och bidrar till den svenska välfärden.
Jag har mycket svårt att förstå att vi i Sverige, med den goda ekonomi vi trots allt har i vårt land, inte skulle ha råd att ta emot de som flyr krig och död.

 

Det blev en valseger i riksdagsvalet för de rödgröna. En valseger, som vars sötma ändå måste ha en viss besk bismak genom att de blir en minoritetsregering med ett stort SD som vågmästare.

Jag tillhör personligen den kategori av människor som egentligen borde känna mig nöjd med att de rödgröna vann valet i Sverige. Jag är nämligen bidragstagare, har sjukbidrag och lönebidrag. Ska bli pensionär om knappt ett år. Så jag borde vara nöjd och glad.

Det är jag inte.

Jag ser inte först och främst till mig själv. Jag ser bortom min egen egoistiska horisont.
Jag har det bra som jag har det. Jag behöver inte mer än jag klarar mig. Och det har jag redan.

Några av mina närmaste är äldre kvinnor med s.k. fattigpension. Det vill säga de har inte haft några större ekonomiska inkomster under sina liv. De har varit hemmafruar och tagit hand om sina barn och sin familj. De behövde ingen barnomsorg som kostade samhället stora pengar.  Inte heller var de sjukskrivna från sitt hemmafruarbete. Men de klarar sig på sin pension.

Det jag nu är orolig för är hur alla vi som bor på landsbygden och i landsbygdens små städer och samhällen ska fixa detta. Hur kommer det att gå för alla företagsamma människor, alla entrepenörer?

Hur ska vi mobilisera för att inte stå som de stora förlorarna?

Hur ska alla små nystartade företag klara sig? Många av dem är så kallade RUT-företag.

Höjda skatter, höjda drivmedelsskatter, höjda avgifter på lastbilar, höjda arbetsgivaravgifter för ungdomar. Halvering av RUT-avdrag.

Det är några av de vallöften de rödgröna gått till val på.
Jag vill inte ha högre pension på bekostnad av att ungdomarna inte kan få riktiga jobb.
Ungdomarna som är vårt lands framtid.
Jag vill inte ha högre pension för att kvinnor i RUT-företag ska stå utan arbete.
Kvinnor som väldigt ofta bor och arbetar på landsbygden.
Jag vill inte ha högre pension för att entreprenörer och åkerinäring ska få ökade kostnader i form ar drivmedelsskatter och kilometerskatter.
Företagare som ofta har sin verksamhet på landsbygden. Skogs- och lantbruk till exempel.
Jag vill inte heller ha högre pension för att ungdomar ska få svårare att få en riktig anställning för att man höjer arbetsgivareavgiften för ungdomarna.
Jag vill inte ha höjd pension genom att man höjer matmomsen till det dubbla för alla som serverar mat i restauranger, hamburgerbarer, pizzerior  cafeterior, med flera.. Det drabbar också den yngre befolkningen i arbetsför ålder och ganska många små företag som lever på turismen. De allra flesta på landsbygden och i små orter/städer.
Jag vill definitivt inte ha höjd pension för att vi ska stoppa invandringen av asylsökande medmänniskor.
Jag vill inte betala priset för att så många andra ska få det sämre.
Jag är definitivt orolig för hur det ska gå.
Jag hoppas att de partier som nu kommer att sitta i opposition i Sveriges riksdag kommer att göra allt för att mina farhågor inte ska besannas.

Solen skiner, men inte i mitt hjärta

Funderar på hur en del människor tänker och känner..

Jag vet att vi lever i ett demokratiskt samhälle där alla som har rösträtt har rätt att välja vilket parti de vill.
Tråkigt bara att så många väljer ett främlingsfientligt parti som verkligen inte är för den demokrati och medmänsklighet vi har strävat efter så länge och så många har arbetat för i vårt land.


Jag minns när jag var barn.
Då levde vi i efterkrigstidens tidevarv. Mina föräldrar, mor- och farföräldrar levde och kunde berätta hur det varit under krigets fasor. Då var ändå Sverige ett av de länder som var förskonat från invasion av främmande makt. Men ändå hade man det väldigt svårt.
INGEN skulle då ha kommit tanken ens att bilda ett parti som exkluderar den största delen av jordens befolkning på grund av etnicitet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.
Jag minns självklart inte krigets fasor när Nazityskland försökte göra Europa till EN stat med en "ras". Den ariska som den som skulle leda mänskligheten framåt.


Vi vet alla hur det började om vi läst på vår historia.
Med tal om att vissa folkgrupper stod i vägen för Nazisternas mål och önskan om framgång.
Med eggande tal om att man skulle lösa alla problem. Att alla skulle få det bättre.
Utom möjligen de som inte var önskvärda. Då var det judar och romer som utsattes värst.
Vi vet också hur hemskt de "brunskjortade" bar sig åt.
Vi vet också att en hel värld reste sig mot detta fascistiska synsätt.
Nazister och fascister förlorade kriget den gången.
För att mänskligheten inte ville ha det, som nazister och fascister förespråkade.
Det tog otroligt lång tid att återhämta sig efter krigets fasor och förstörelse.


Nu växer de sig starka igen. De intar den politiska scenen. De får allt större makt.
De har skolat sina ledare i retorikens ädla konst.
Jag är rädd att folk har gått på lögnen om att "invandrarna förstör ekonomin för oss infödda och att de tar våra arbeten".


Varför ska inte vi hjälpa dem som har det svårt?


Om det vore tvärt om?
Om Sverige hade varit ett land i krig och elände. Om vi svenskar hade varit tvungna att söka asyl och skydd i ett annat land.
Hur skulle man då ha velat bli mottagen i det främmande landet?
Skulle man ha velat bli satt i interneringsläger eller skjutsad tillbaka för en ytterst osäker framtid, kanske död?


Jag skulle inte tro det.
Jag är djupt bedrövad över människosynen och det allt kallare samhälle vi lever i idag.
Jag önskar alla mina medmänniskor gott.
Men jag har tappat tron på att alla är goda.


Mitt hjärta gråter.


För mig är det en sorgens dag i Europa och Sverige.


Lyssna gärna på LOKE NYBERG när han sjunger Flykten från Sverige


https://www.youtube.com/watch?v=2z9bN-hEfpQ


"Vackert och mycket obehagligt tankeexperiment. Visst är det givet att KOSTNADEN alltid är den viktigaste parametern att diskutera när det gäller invandring? Visst är det självklart att kronor och öre alltid är överordnat humanism och etik?"


//Allas er EvaS i Frödinge

Välfärd och livskvalitet?

Så här runt första maj har det varit många manifestationer och demonstrationer för det ena och det andra. Man läser om det i tidningarna och hör och ser på TV.

Jag har levat tillräckligt länge för att minnas hur det var för ca femtio år sedan.

Då fanns det inte någon stor äldreomsorg. Ingen barnomsorg så som den är idag. Sjukvården fanns men var väldigt olika beroende på var man bodde. Det fanns då fortfarande provinsialläkare.

Det fanns en viss arbetslöshet, men det var inte så många som demonstrerade om detta då.

Skatten var inte alls så hög som den är idag.

Lönerna var betydligt lägre.

Fruarna var hemmafruar. En del av de jag kom i kontakt med arbetade, men oftast bara med någon syssla på deltid. För att få lite ”egna” pengar. Några arbetade inom vården eller i skolan. Typiska kvinnoyrken fanns även på den tiden.

De flesta mammorna träffades ute i lekparkerna eller på gårdarna där de bodde och pratades vid. Ibland gick de hem till varandra och drack förmiddagskaffe när de större barnen var i skolan.

Barnen lekte ute eller hemma hos någon kompis.

De flesta hade det drägligt, men inget överflöd. Det var inte alla som hade egen bil. Eller för den delen egen telefon eller TV.

Levnadsstandarden var lägre än idag, men livskvaliteten var inte sämre för det.

Visst fanns det de som var väldigt, väldigt fattiga, och de som var sjuka.

Blev man sjuk kunde man få några kronor från sjukkassan, men det motsvarade inte alls det man tjänade när man arbetade.

Visst fanns det förstmajtåg då också

 Det man då demonstrerade om var nog i första hand högre löner.

Det har med råge infriats.

Idag tjänar en arbetare 10-15 gånger mer i timmen än vad en arbetare gjorde i början på sextiotalet, om det ens räcker med det.

Att alla varor och tjänster blivit dyrare är inte alls konstigt.

De som tillverkar varorna och de som tillhandahåller tjänsterna har ju mångdubbla löner vilket med naturlig följd för med sig att priset på varor och tjänster mångdubblats. Transporterna av varorna har också blivit fler och dyrare.

Skatterna har blivit högre. Det KAN bero på att samhällets service till invånarna blivit så mycket större, än den var för femtio år sedan.

Då var behovet av barnomsorg ringa, liksom behovet av äldreomsorg. De flesta barn växte upp med en mamma som var hemmafru och mamman kunde också hjälpa sina äldre anhöriga om det behövdes.

Vägarna, när jag var barn, var mest grusvägar, även i staden Västervik där jag växte upp. Det var bara de största gatorna som var asfalterade eller stenlagda, och gatorna i centrum av staden. Gångbanorna likaså.

Landsvägarna var nästan uteslutande grusvägar. Riksvägarna kunde vara belagda.

Behovet var inte detsamma som idag, när vi har en sådan trafikintensitet med både personbilar och tunga transporter.

Om man fick se en ”långtradare” när jag var barn så kunde man berätta om det i flera dagar. Det mesta godset gick på järnväg, för att sedan fördelas ut med mindre lastbilar till affärer och slutanvändare. Flödet av varor var inte så intensivt. Man handlade lokala varor av lokala handlare.

Självklart kostar infrastrukturen väldigt mycket mer idag.

All välfärd ska betalas av oss skattebetalare. Det är ett pris som vi alla får betala.

Vi får det vi betalar för.

Om det är färre som betalar skatt, eller om alla betalar lägre skatt, så blir utrymmet för välfärden lägre.

Så de som manifesterar för bibehållen välfärd kanske kan manifestera för högre skatter också, eftersom det blir allt fler som vill ha del av kakan ”Välfärden” genom att utnyttja den samhällsservice som finns idag, barnomsorg, fritidshem, skolor, bostadsbidrag, äldreomsorg, pensioner, sjukbidrag, bättre skolor, skolskjutsar, bättre vägar/infrastruktur, bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik. Jag har säkert glömt något...

Allt detta har ett pris.

Det är som ett ständigt roterande hjul som rullar allt fortare. En ond cirkel.

Självklart ska de som verkligen vill arbeta ha en möjlighet till detta, men ofta undrar jag varför en del arbetar så mycket, när det blir så lite över efter att man dragit av alla kostnader som uppstår när man arbetar.

Kan man verkligen jobba mindre?

Jag minns att jag som ensamstående mamma på sjuttiotalet räknade ut exakt hur mycket jag var tvungen att arbeta för att få maximal utdelning.

DÅ kom jag fram till att jag skulle arbeta ca 4,7 timmar per dag. Om jag arbetade mer så åts förtjänsten upp av de merkostnader som uppstod i form av högre barnomsorgsavgift, lunch på jobbet, mer matsäck. Dyrare mat hemma, eftersom det blev mindre tid över att laga mat från grunden och baka hembakt bröd. Jag fick också lägre bostadsbidrag om jag arbetade heltid.

Eftersom jag gick ner i arbetstid så blev det tid över för någon annan som kunde arbeta de timmar jag inte arbetade. Det var fler som gjorde ungefär som jag. Alltså blev det fler arbetstillfällen och dessutom mer plats på dagis och fritids.

Jag ”förlorade” ca 100kr per månad i pengar netto, mot om jag skulle arbetat heltid. De 100 kronorna tjänade jag in enbart på att inte behöva äta lunch på jobbet. (På den tiden kostade jobblunchen 10 kr/dag, alltså ca 200 kr per månad, men jag skulle ju äta även när jag var hemma)

Det allra bästa var ändå att jag fick mer tid med mina flickor.

Jag var inte alldeles slut varje dag när jag hämtade hem dem från skola och dagis. De kunde leka med de barn vars föräldrar också var hemma, som jag. Jag hade tid och ork att hjälpa dem med läxorna. Vi kunde när det blev sommar och varmt åka och bada på eftermiddagarna, eller hälsa på hos mormor och morfar, eller gammelmorfar.

Jag hade till och med råd att hålla mig med egen bil, även om bilresorna var ransonerade och välplanerade.

Det var ingen bil som man kunde skryta med, men den gick framåt i alla fall. Jag hade sparat ihop till den, så jag kunde köpa den kontant.

Ungarna hade kläder på kroppen och mat i magen. Vi lånade böcker på biblioteket och läste tillsammans.

Vi kunde ha fredagsmys med varma mackor. Vi skulle ju ändå äta, så det blev ingen extra kostnad.

Vi hade en TV, men det var inte något stort utbud på barnprogrammen, så den stal inte så mycket ”tillsammans-tid”. Vi hade stereoanläggning och kassettspelare. Jag hade också investerat i en symaskin för att kunna sy till barnen och mig själv.

Jag köpte nästan aldrig något på avbetalning, förutom lite möbler i samband med skilsmässan från min första make. Det var bättre ekonomi i längden att spara ihop till det vi behövde.

Vad är det som gör att småbarnsföräldrar idag måste arbeta så mycket som de gör?

Visst, man ska ha dator, internet, mobiltelefon, TV med en MASSA kanaler, helst en i varje rum, DVD-spelare, mm mm som jag slapp på sjuttiotalet.

Sådant har jag också numera, men jag och maken har skaffat det lite i sänder, inte allt på en gång och inte det värsta som finns.

Jag har inte hemmabio. Det skulle jag nog kunna skaffa, men har personligen inget behov av det.

Kanske skulle fler räkna på hur de har det. Kanske skulle fler ha råd att vara hemma lite mer med sina barn om de drog ner lite på standarden. Kanske skulle fler barn få mer tid med sina föräldrar. Jag vet inte men jag skulle önska det!

Hur de väljer att fördela det inom familjen är familjens ensak. DET ska ingen annan lägga sig i. Om ena eller andra föräldern ska gå ner i arbetstid, eller om båda ska arbeta heltid eller deltid. Det är något som alla familjer ska bestämma själva.

Jag hade tur som kunde få arbeta deltid medan flickorna var små.

När jag så småningom fick mina pojkar på åttiotalet, var jag först hemmafru, sedan hade jag ett städjobb några timmar per vecka och var kommunal dagmamma.

Så även grabbarna fick ha mig hemma när de växte upp även om de, dagtid, fick dela med sig av mig till dagbarnen.

 

Så är Välfärd samma som livskvalitet?

Inte nödvändigtvis, välfärden kostar samhället, dvs. oss alla, stora summor.

Den kostar även livskvalitet för många som springer runt runt i ekorrhjulet. Jag avundas dem inte.

Jag är glad att jag inte längre är småbarnsförälder.