Lokalsamhälle och hållbarhet - Har vi tid med det?

Jag har funderat en hel del kring detta med Hållbara samhällen i vårt dagliga liv.

Ett uthålligt samhälle med hög livskvalitet.

Hur är det egentligen, om man ser till sig själv?

Jag har levat i snart sextiotre år och varit med om en tidsresa från ett ganska bra lokalsamhälle till ett inte fullt så bra enligt mitt sätt att se det.

Med det menar jag att när jag var barn i Västervik gick husmödrarna(oftast de i alla fall) och handlade sina hushållsprodukter i lokala affärer. De gick till slakteri/charkuteributiken när de skulle köpa kött, fläsk, korv och andra charkuterier. Dessa kom oftast från lokala producenter. Man visste i butiken varifrån varorna kommit.

Likaså gick husmor till den lokala mjölk och brödbutiken. Där köpte man lös mjölk i medhavd kruka, levererad från mejeriet som fått den samma dag från närbelägna gårdar. Brödet var bakat av ett lokalt bageri.

Fisk köpte man i en fiskaffär eller på fiskartorget eller av någon kringresande fiskförsäljare. Den var fångad i sjön utanför Västervik, eller i någon av de närbelägna insjöarna.

Grönsaker och frukt kunde man sommartid köpa på fiskartorget och vintertid i källaren under saluhallen av lokala odlare. Det fanns också livsmedelsbutiker i kvarteren, ofta konsumbutiker med varierat sortiment.

Det jag menar är att man visste varifrån limpan man köpte kom. Den hade inte åkt land och rike kring innan den hamnade på vårt bord.

Vi åt bra och rejäl husmanskost med lokala råvaror efter årstiden.

Mor hade tid med oss barn. Vi fick vara med överallt. Till och med i tvättstugan och mangelboden.

Vi hade precis så mycket kläder som vi faktiskt behövde. Alla mina kläder fick plats i en liten garderob och en byrålåda. Då menar jag även ytterkläderna och skor och stövlar.

Man använde olika kläder för olika tillfällen. Skolkläder till skolan, vardagskläder för utevistelse och lek. Sedan hade man en uppsättning finkläder till festliga tillfällen.
Mor sydde en hel del till oss barn och sig själv. Ofta ändringssydde hon ärvda kläder som vi fått från någon släkting. Kläderna användes och ärvdes så länge det bara gick. Lappades och lagades om det behövdes. Klädvård var något man som barn tidigt fick lära sig för att vara rädd om kläderna så de skulle hålla länge.

Var vi fattiga? Nej det vill jag inte påstå. Vi hade bil sommarstuga och segelbåt.

Mor var hemmafru och tog hand om hemmet och fyra ungar. Det var nog tillräckligt med arbete för henne. Far arbetade som plåtslagare och resemontör.

Idag ska alla arbeta heltid, även kvinnor, i jämställdhetens tecken.

Jag har inte något emot att kvinnor arbetar, inte alls. Jag har själv arbetat hela mitt vuxna liv, men inte så ofta heltid. Men det har ett pris att BÅDA vuxna i en familj arbetar så mycket! För att få råd med ”allting”.

Priset man får betala är mindre kontakt med barnen, som är i förskolan från ett års ålder ibland tio timmar per dag. Jo det blir så mycket om föräldrarna arbetar åtta timmar mellan t.ex. 7 till 16.

Det blir ingen tid över i veckorna för mys, bokläsning, gå på utflykter eller följa med till affären. Inte heller blir det någon tid över för att stå bredvid och hjälpa till, när föräldern lagar maten från grunden för att lära sig hur maten blir till. Det finns ingen tid över för att barnen ska delta i vardagssysslorna hemma, t.ex. städning och klädvård.

Det är bara helgerna som är tillgängliga för umgänge. Då ska man sno och gno för att hinna allt det man inte hann under veckodagarna. Har man en villa ska trädgården skötas också. Man ska hälsa på hos far- och morföräldrar och andra man har i sitt sociala nätverk. Både föräldrar och barn blir stressade och frustrerade.

Det är inte konstigt att den moderna familjen inte hinner handla lokalproducerade basvaror att laga mat av.
Det förstår jag verkligen.
Jag förstår att man måste sköta veckohandlingen utan att barnen är med. Det går betydligt fortare och man slipper trötta hungriga barn, som kanske blir ledsna och irriterade. De är ju också otroligt trötta efter en hel vecka på sitt ”jobb” – i förskolan/skolan.

För att ta sig till och från arbetet och skjutsa barnen till förskola/fritids/skola måste föräldrarna kanske ha var sin bil. Eller om det finns kollektivtrafik som passar med arbetstiden måste man köpa biljett för dryga pengar.

Det skulle verkligen vara intressant om någon kunde göra en jämförelse på olika levnadssätt.

Till exempel olika grupper
En med familjer där båda föräldrarna jobbar heltid.
En med familjer där barnen bor växelvis hos båda föräldrarna
En med ensamstående förälder som arbetar heltid eller deltid
En med familjer där man valt att arbeta deltid ena eller båda föräldrarna.
En med familjer där endast ena föräldern förvärvsarbetar.

Det skulle vara intressant att se hur mycket mer den gruppen med familjen där båda arbetar heltid har kvar i plånboken, än de andra familjerna, när alla fasta kostnader t.ex bostad försäkringar el tele vvs, avbetalningar/värdeminskning på bilar mm mm, och övriga kostnader som resekostnader, barnomsorgskostnader, livsmedel- och hushållskostnader är betalade.

Vad skulle man vinna i familjen och samhällsekonomiskt på att arbeta mindre? Jag vet inte.

En sak som man kanske skulle vinna om fler arbetade mindre, förutom att föräldrarna får mer tid för barnen, skulle troligen vara att det blev fler lediga jobb. Men det vet jag inte. Det är bara något jag tror själv.

Man kan också långsiktigt få ned transporterna och därmed oljeberoendet.

Ska fundera vidare medan jag går ut i det vackra vårvädret och njuter av fåglarnas kvitter och alla dofter.