FATTIGDOM ÄR INGET NYTT PÅFUND!

Det pratas väldigt mycket om att tiggeriet har ökat i vårt land.

Jag har själv sett att det blir allt fler som sitter utanför varuhus och andra platser där det passerar många människor.

Att många människor blir utslagna och fattigdomen breder ut sig skrivs det mycket om. Att många därför tvingas bo i gamla husvagnar och skjul.

När jag var barn på femtiotalet fanns det kvarter där bostäderna var gamla och inte hade särskilt hög standard, men även fattiga människor hade råd att bo där. Ibland delade flera vuxna på en liten lägenhet. Ibland kunde man hyra rum hos någon som inneboende.
Ungdomar delade ofta på ett rum för att ha råd.

Vår familj bodde på "gamla norr" i Västervik. Där bodde många "mindre bemedlade" människor då. Det fanns otroligt många barn i de kvarteren. Många äldre som hade det väldigt knapert.

Vi bodde först i ett rum och kök, efter några år fick vi ett rum till när familjen växte. Det fanns vedspis och kallvatten i kranen i köket. Mor värmde tvättvattnet på spisen. Vi barn fick bada i en bleckbalja på köksgolvet. Rörspisar och kakelugnar fanns för att hålla varmt med på vintern. Gemensam toa (vattenspolande) ute på gården, så vi hade nattpotta eftersom vi inte kunde eller ville gå ut på natten.

Sådana boende finns inte idag. De gamla husen är sedan länge antingen rivna eller restaurerade till fina gamla kulturhus, där bara de som har det bättre ställt har råd att bo.

Jag säger inte att vi ska tillbaka till den fattigdom som rådde då, men ibland blir standardhöjning av bostäder, även allmännyttans, till något som gör det omöjligt för de med små inkomster att hyra där. Det borde finnas olika standard på bostäder för olika plånböcker.

I den bästa av världar skulle det inte finnas fattiga som tvingas tigga för att få ihop några kronor till livets nödtorft, men så ser inte världen ut idag.

Vi är alla olika och har olika förutsättningar. En del lyckas hitta ett bra jobb med hyfsad inkomst, andra har inte turen med sig hur de än försöker.

Jag tycker nog att jag själv haft turen med mig i livet även om det ibland gått på vindlande krokvägar för att komma dit där jag är idag, men jag glömmer aldrig hur det är att vara fattig och vara tvungen att vända på vartenda korvöre.

I slutet av sextiotalet och de första åren på sjuttiotalet levde jag som man brukar säga "Ur hand i mun".
I mitt minne finns tydligt inetsat hur jag hade det.

Att behöva gå till socialen för att få pengar till mat och hyra.
(Minns att jag fick totalt 570 kronor per månad när första flickan var nyfödd och behövde blöjor och mjölkersättning. Det skulle räcka till både hyran på 159 kr/mån el mm och hushåll)

Att inte ha råd att köpa nya kläder till barnen, när de behöver.

Att vara nödsakad att handla begagnade kläder på myrorna eller tigga av andra,  för att sy om till barnen.

Att ”trolla med knäna”  för att få ihop mat till hela månaden.

Att aldrig, aldrig kunna unna sig själv någonting.

Att vara tacksam om man får ett par begagnade skor av någon när de gamla ramlat i bitar.

Att få en sliten, men hel, kappa av någon som köpt en ny.

Att känna hålet i bröstet när gråten kryper över en innan man till slut somnar om kvällen.

 

Att knappt våga gå ut för man tror att "alla" ser hur man har det.

 

Det glömmer jag ALDRIG!

När jag sedan hade turen att få ett arbete på Electrolux 1972 var jag himlastormande lycklig! Jag kunde äntligen känna ett egenvärde och att jag kunde klara mig själv och mina flickor.

Var rädd om din lanthandel!!

Såg debatten på SVT i går kväll den 4 november om den s.k. butiksdöden. Jag blev lite upprörd.

Två äldre herrar som nog inte bor på landet. Den ene upprepade som ett mantra om vård, skola , omsorg som motsats till lanthandeln. Han visste nog inte mycket mer om landsbygden än att det växer gräs och träd där. Den andre var väl mer för stöd till lanthandeln på något sätt, men hur framkom inte.

Men inte heller han sa något om att det är de stora grossistdrakarna som lanthandlaren köper sina varor ifrån som är de verkliga bovarna. De tar nämligen extra betalt för att köra ut varorna på landet.

I ett annat inslag intervjuades en lanthandlare. För honom var det billigare att åka till stormarknaden och handla vissa varor än att skicka efter dem från grossisten. Då är något väldigt väldigt fel!

Om lanthandeln lägger ner så tar det bara något/några tiotal år så kan de lägga ner skolan också om det finns en vill säga.
Och vården på landsbygden den finns väl inte på så hemskt många ställen?
Omsorg om de gamla finns redan genom hemtjänst.

Såg dessutom ett inslag där en dam sa att hon åkte flera mil för att handla i en större affär för att det var för dyrt att handla i lanthandeln.

Hallååå!

Men resekostnaden då? Räknas inte den?
Har försökt jämföra genom att beräkna kostnaden för samma varor i butiken i stan som i "min" lanthandel. Mest vanliga varor som bröd smör pålägg mjöl mjölk kaffe toapapper osv. Båda affärerna tillhör samma koncern ICA. Jag "handlade" för ca 500 kronor och det blev ca 8 kronor dyrare i lanthandeln.
Jag körde tre mil och min bil drar ungefär 0,8 l per mil när jag åker till stan. 3 mil totalt och 14,80 kr per liter  blir nästan 45 kronor bara i bensinkostnad.
Så INGEN kan övertyga mig om att det blir dyrare att handla i lanthandeln.
Jag handlar dessutom ett par tre gånger i veckan. Minst. 12 - 15 ggr per månad. Det skulle gå åt ganska mycket bensinpengar...
Ska göra om jämförelsen igen om någon vecka. Nästa gång jag har ärende till stan.

Sedan kan det ju vara så att inte allt jag vill ha finns i lanthandeln och jag därför tvingas åka till stan och handla ändå, men det är en annan femma det. 
En liten lanthandel kan ju inte förväntas hålla samma sortiment som en jättestor affär inne i stan.

Så om man ska göra något för lanthandeln och en levande landsbygd ska man i första hand handla i sin affär och kanske försöka påverka de stora grossisterna att de inte ska ta ut dessa högre avgifter från de lanthandlare man kör ut varor till. Man kan också tala väl om sin affär, när man träffar andra.

Nu ska jag åka och handla lite i affären och passar då på att tanka på macken också här i Frödinge!

Var rädd om din lanthandel!
Den är navet i din bygd!
Det är väl värt någon tia per gång du handlar att den finns kvar!

Ungdomarna i Vimmerby vill ha Prao

När politiker och tjänstemän träffade ungdomarna på stadshuset i Vimmerby tillsammans med Vimmerby Ungdomsråd, tisdagen den 8 oktober, efterfrågade ungdomarna de borttagna Praoveckorna. Den ena skolans högstadie hade Temaveckor, där de kunde fördjupa sig i olika ämnen medan den andra skolan inte hade det.
Jag kan tycka det är olyckligt att det är olika på de båda skolorna!

 Kanske kunde man i Vimmerby kommun ta efter ett projekt man har i Bredängsskolan utanför Stockholm, med en modell med Temaveckor där man även gör studiebesök på företag. En slags kombination där eleverna får en glimt av företagets verksamhet samtidigt som man fördjupar sig i olika yrken under Temaveckorna.
Naturligtvis på BÅDA skolorna!
I tidningen Metro har de en artikel om detta.

Länk till artikeln i Metro

Angående den omtalade "sprickan" i Alliansen

Att man skriver i Vimmerby Tidning idag den 25  om att man har en spricka i alliansen är nog att hårdra det utifrån en enskild fråga.

Jag var på detta alliansmöte och min uppfattning var att alla, såvitt jag kunde erfara, inklusive kommunstyrelsens ordförande Mikael Glennfalk var överens om att det rådande ekonomiska läget i kommunen inte tillåter fler dyra investeringar inom den närmaste tiden. Man har  t.ex. byggt ny förskola, Lunden, och håller på att bygga ett stort äldreboende vid cirkusplatsen. Även att iordningställa industritomter invid Ceos och på Krönsmon kostar en hel del.
Att man ändå bör göra en ny utredning, var man också överens om,  om vad det kan kosta att bygga ett nytt s.k. Trygghetsboende eftersom den utredning Vimarhem AB gjorde i våras inte föll i god jord.
Detta för att se om det ändå är genomförbart, oavsett VEM som står som byggherre.
Alla de fyra Allianspartierna var överens om att man behöver Trygghetsboenden i Vimmerby kommun. Och att man behöver fler lägenheter för äldre i Tätorten Vimmerby.
Även om många äldre på landsbygden helst vill bo kvar i den närmiljö de bott i när de flyttar till ett äldreboende.
I en artikel i Vimmerby tidning den 2 mars 2013 skriver de:
"Kommunens egen skulder ligger i dag på 286 miljoner, men ska höjas till 320 miljoner nästa år. Samtidigt bli kommunkoncernens totala skuld nära 1,3 miljarder. Men då ligger närmare en miljard av det hos de kommunala bolagen. Men kommunen står i borgen för hela kakan.
Uppdelat på varje kommuninvånare blir det 81 737 kronor för hela koncerns lån, och 20 775 för kommunens egna lån på 320 miljoner."

Inte undra på då att man som fritidspolitiker vill dra lite i investeringsbromsen.

En personlig reflektion är att utifrån min egen erfarenhet och ekonomiska kunskap så skulle vi aldrig låna "över skorstenen"  i mitt och makens företag .

Vi skulle också, om vi skulle investera i något nytt, göra en ordentlig kalkyl/ekonomisk utredning med värsta scenariot för att se om vi överhuvudtaget har råd med investeringen. En kalkyl måste gå ihop oavsett hur gärna man vill göra investeringen. Det går inte att hoppas på att någon annan ska betala ens skulder.

Som fritidspolitiker kan det vara svårt att inse när man når toppen på skorstenen, d.v.s. hur mycket lån orkar en kommun med eller för den delen kommunens bolag? Som ägs av kommunen.

Det skulle inte förvåna mig det allra minsta om det rödgröna blocket försöker göra en Valfråga av detta med Trygghetsboende.

Söndagsfunderingar om offentlig upphandling med mera

Har just avslutat söndagsfrukosten tillsammans med maken. Idag tog det en och en halv timme. Inte för att vi äter så himla mycket utan för att vi hade en hel del att diskutera om stort och smått.

Till småttigheterna hör det lokala läget i kommuner i allmänhet och vår egen kommun i synnerhet. Det som diskuterades mest idag var hanteringen av det så kallade ”Trygghetsboendet” och hur man behandlar Vimarhem AB.

Även Lagen om offentlig upphandling fick några minuter av vår diskussion. Att kommuner i allmänhet inte har den kunskap som krävs för att göra en gedigen upphandling oavsett vad den handlar om har nog tyvärr bekräftats gång efter annan.

Skulle inte tro att en privat aktör skulle agera med lika lösa boliner. Ta en sådan jätte som IKEA till exempel. Ingen människa tror väl att de gör upphandlingar med sina entreprenörer och leverantörer utan att kontrakten är vattentätare än en rymddräkt.

Där finns inga utrymmen för några "ojsan" eller "hoppsan, det tänkte vi inte på".

Vi diskuterade utifrån hur man driver ett företag. Vårt företag är visserligen otroligt litet i jämförelse med IKEA, men vi har i gengäld otroligt begränsade marginaler jämförelsevis.

Om vi ska köpa en maskin så säger vi inte till maskinfirman att vi har X antal kronor att handla för. Ge oss en maskin till det priset.

Nej vi besöker och ringer till en hel drös olika maskinfirmor där vi lämnar en specifikation på ALLA de egenskaper och prestanda maskinen ska ha som vi eventuellt ska köpa . Ett underlag.

Därefter får maskinfirmorna räkna på det och ge oss förslag på maskinens egenskaper, pris och leveransdatum.

Efter några turer till där vi kommunicerar med de som verkar mest intressanta kan vi kanske slå till och skriva kontrakt. Där allt finns med. Från maskinen med ev. extrautrustning, leveransdatum till serviceschema och sist men inte minst priset och hur och när betalningen ska ske.

Nu vet jag att en kommun inte kan göra precis som ett vanligt företag, eftersom LOU, Lagen om offentlig upphandling gäller, men det hindrar inte från att skriva in i upphandlingsunderlagat alla de olika saker och processer man kan förutse eller befara.

Det gäller för en kommun att ha både ”hängslen och livrem”, för det är absolut säkerställt att det inte är på själva upphandlingskontraktet som företagen, entreprenörerna, uppdragstagarna tjänar pengarna.

Det är på allt det som tillkommer utöver det som finns med i kontraktet. För man KAN inte förutse precis allting.

Men man gör klokt i att lyssna på de som har kunskap och erfarenhet.

Att tänka efter före.

Annars står man där med eftertankens kranka blekhet.

Som kostar kommuninnevånarna en hel del.

Levande landsbygd

För att en bygd ska leva och frodas behövs utveckling. Allting kan inte bli vid vad det en gång var. Visst ska vi vara rädda om vårt kulturarv. Det är viktigt att vi vet vad som varit viktigt för tidigare generationer. Hur de bodde och levde. Hur de försörjde sig. Historia är viktigt för att vi ska förstå hur det blivit som det är idag.

Om vi inte kan vidareutveckla det som finns stannar allt upp. Till slut självdör det.

Om det inte hade funnits någon utveckling skulle människan fortfarande bo i grottor.
Vill man ha en levande landsbygd måste man bejaka utveckling. Vi måste erkänna att allt inte kan vara som det var förr. Även om vi i ett romantiskt skimmer minns att det fanns kor i varenda ladugård och hur man körde med hästar och att många människor deltog i skördearbetet.

Allt har sin tid.

Numera finns det inte kor i många ladugårdar. De hästar som finns är oftast för nöjes skull, de arbetshästar som fanns förr har ersatts av traktorer.

De människor som förr arbetade i lantbruket är borta.
Det går inte åt lika mycket arbetskraft för att bruka jorden.

Idag arbetar man med andra saker.

Utvecklingen har gjort att vi fått andra behov och därmed andra arbetstillfällen.
En attraktiv landsbygd där människor vill bo och verka är inget självklart.
Det kräver ganska mycket tid och engagemang av bygdens folk.
Det är människorna som finns på landsbygden som ska stå för utvecklingen men man kan behöva hjälp av sin kommun.

I många kommuner i vårt land får bygdens folk hjälp av en kommunalt anställd Landsbygdsutvecklare. Det tycker jag är bra! Det betyder att den kommunen anser att landsbygden är viktig! Att människorna som bor där är viktiga! Att en levande landsbygd är viktig!

Har tittat lite på innevånarantal och andel som bor i tätort repektive landsbygd i tre av länets kommuner. Siffrorna är några år gamla och ska tas för vad de är, men det är andelen boende på landsbygden som är viktig!

 I till exempel Kalmar kommun, som är länets största till folkmängd med ca 63000 invånare, där ungefär 22 % av befolkningen bor på landsbygden har man insett betydelsen av att ha en Landsbygdsutvecklare.

De tycker att 22 % är en betydande andel av kommuninnevånarna.

Vår grannkommun Västervik har också en Landsbygdsutvecklare. Där organiserar man möten med landsbygdens folk för att kunna få till en positiv utveckling!

I Västervik bor ungefär 36000 invånare, vara drygt 21000 i centralorten. Det blir ungefär 42 % som bor på landsbygden och i mindre tätorter.

I vår lilla kommun Vimmerby bor det ungefär 15600 människor, varav ca 7800 bor i tätorten. Det innebär att ungefär 50 % av befolkningen bor på landbygden och i mindre tätorter.

50 % av befolkningen i en kommun är en icke föraktfull andel.
Men Vimmerby kommun har ingen Landsbygdsutvecklare. Inte ännu i varje fall. Kanske kan en så liten kommun inte bära kostnaden för en Landsbygdsut vecklare på heltid? Kan man dela med någon annan kommun?

Min personliga förhoppning är att man i Vimmerby kommun kan komma fram till att landsbygden och dess innevånare är så viktiga att man åtminstone kan ta det i övervägande att man behöver en Landsbygdsutvecklare.

Här kan du läsa om hur Västerviks Landsbygdsutvecklare Lotti Jilsmo arbetar

www.vastervik.se/landbygd

 

God eftermiddag

 

ER

Eva S i Frödinge

Landsbygdsentusiast

Det finns många råd i Vimmerby kommun

Jag vet inte ens var jag ska börja.
Jag vet inte ens hur många "råd" det finns i vår kommun.

Egentligen borde jag nog veta, men det ändrar sig hela tiden och råden byter namn, så vem är jag som ska komma ihåg alla?
Det finns information om det på kommunens hemsida, om den är aktuell vill säga. Se länken längst ned.

JAG vet i alla fall vilka råd jag är personligen knuten till och invald i.
Jag är ledamot och sekreterare i Landsbygdsrådet och ersättare i Tillgänglighetsrådet (som politiker).

Sedan känner jag till att det finns ett Näringslivsråd. Det känner jag till eftersom LRFs kommungrupp har en representant i det rådet.

Det finns även Pensionärsrådet och Ungdomsrådet

Det enda råd jag aldrig varit i kontakt med är Pensionärsrådet, men vem vet ? Jag har ju chansen om ungefär två år. Dvs om det finns kvar då.

I alla råden finns politiker som är valda att vara med på rådens möten.

De flesta råden har möten dagtid.

Det har inte Landsbygdsrådet som består av människor som är valda att vara med på Landsbygdsrådets möten och som är där i egenskap av representanter för sin bygd och kommundel.
Det är också tre politiker som är utsedda av kommunstyrelen att representera kommunen och som ska vara med på de fyra möten som Landsbygdsrådet har med politiker varje år.

Varför har då inte Landsbygdsrådet möten dagtid kanske någon undrar.

Jo det beror på att de allra flesta som sitter med i Landsbygdsrådet är människor som arbetar på dagarna och därför inte har möjlighet att vara med då.
Men får de inte arvode?
Nej det får de inte eftersom det bara är ett råd och inte en nämnd eller styrelse under kommunfullmäktige.
Alla ledamöter som är valda av de olika socknarna eller kommundelarna är med på helt ideell basis. De får inte ens reseersättning, fast en del kan ha flera mil att åka. De deltar i mötena av rent intresse för landsbygdsrågorna.

Ibland kommer så många som 25-30 människor på de här mötena med Landsbygdsrådet för att få aktuell information om kommunens arbete och andra för landsbygden viktiga frågor. Ibland är det betydligt färre, men de flesta bygder är representerade av någon varje gång.

Det är politikerna som ska informera och ta emot information som Landsbygdens människor kan framföra.

Det är Landsbygdens representanter som ska få informaton av politikerna och som ska ge politikerna information och synpunkter, råd, på vad Landsbygdens befolkning tycker och tänker i vissa frågor.

Då krävs det att politikerna är där. Att de tar sig tid att komma, även om det är kvällstid. Att de respekterar sitt uppdrag att representera kommunen i det råd som ska tillvarata Landsbygdens intressen. Vissa politiker kommer varje gång, vissa kommer mer sällan, för att uttrycka sig milt.

Ofta har man från Landsbygdsrådets sida bjudit in sakkunniga i något ämne som är aktuellt för dagen.

Alla representanter kan om de har förhinder skicka någon annan från sin bygd.
Det gäller även politikerna, såvitt jag vet.

Det senaste året har focus varit på två viktiga frågor.
Lokala utvecklingsplaner och Fiberbredband.
Men även andra frågor har varit på tapeten. Senaste mötet hölls i Vimmerby Energi och Miljö ABs lokaler, där man fick information om det nya sophanteringssystemet.
Många tycker att det ska bli skönt att slippa åka till återvinningsstationerna med alla förpackningar. Det tycker jag också, även om jag personligen har ganska nära till en sådan station.

Nästa möte med Landsbygdsrådet är sista tisdagen i augusti om inget oförutsett inträffar! Då ska vi åter lyfta frågan om hur långt kommunen kommit i sin planering för att alla (nåja nästan alla) kommuninnevånare ska kunna få riktigt fiberbredband.


Länk till kommunens sida med de olika råden hittar du här
Rådgivande organ

Med förhoppning om en fortsatt trevlig söndag

Er Eva S i Frödinge

Fundering mitt i veckan

Satt och funderade på vad som är viktigt - EGENTLIGEN...

Kan det vara så att vissa saker blir viktigare ju närmare man kommer valet 2014 ?

Det tycker ju inte jag, men jag har förståelse för att man i ett parti måste markandsföra sig inför ett val. Att man då måste tala om för sina väljare vad man vill åstadkomma inom sin kommun, landsting och riksdag.

Att vissa frågor är lika viktiga hela tiden, alltid, året runt, genom mandatperioder är väl oomkullrunkeligt.

Det svåra är bara att man ska samsas med många andra partier för att komma fram till lösningar som passar de flesta och som väljarna är nöjda med. Det kräver en finess och fingertoppskänsla av oss som är aktiva politiker. Det kräver också att man kan vara ödmjuk och kompromissbenägen.

Man kan inte slå sina kollegor i andra partier i huvudet med "färdiga" lösningar. Då åker man på motstånd redan från början.

För att komma framåt är samtalet det viktigaste. Det näst viktigaste är att det måste få ta lite tid för att kunna bli så bra som möjligt för de som valt oss politiker.

Att man ska ha bråttom med att få igenom beslut bara för beslutets skull är absolut ingen bra lösning.

Ibland måste man fatta snabba beslut för att lagen kräver det, men annars är det mycket bättre om så många som möjligt blir nöjda med det beslut man så småningom kommer fram till.

Ett gott exempel är arenastaden i Växjö. Där var man helt överens politiskt när beslutet väl fattades. Det tog sin rundliga tid med många turer hit och dit, men när man så var överens så blev det verkligen bra!

Ibland undrar man varför en del ställer sig på barrikaderna och skriker ut sitt budskap innan man förankrat det åtminstone i de egna leden.

Kan det vara så att man i det senaste valet lovade sina väljare många saker som sedan visade sig svåra att genomföra? Eftersom man inte fick majoriteten att gå med på allt?

Visst ska alla partier ha sin profil, sina ideal och sina visioner! Det är viktigt för att inte allt ska slätas ut till en grå massa. Det är viktigt i en demokrati!

Jag vet att man kan få vänta båden en och två mandatperioder på att en vision blir verklighet. Jag vet också att tidens tand gnager på visionerna så att de blir omoderna och att man då måste kunna ändra kursen för att följa med i samhällsutvecklingen.

Nu har man i de olika partierna så smått börjat fila på sina vallöften  inför valet 2014.

Det ska bli spännande att läsa valmanifesten och lyssna på debatten.

God eftermiddag

Er Eva S i Frödinge

Att bo på landsbygden är fint!

 Utsikt idag från mitt fönster i Frödinge by

Alla vi som valt att bosätta oss på landsbyden har en undebar livsmiljö. Man skulle kunna tro att det är tyst på landet.
Men icke! Här hörs naturens ljud. Fåglar som kvittrar, bin som surrar, ett barn som leker och skrattar. Man kan till och med höra grannarna prata, även om man inte uppfattar orden, så finns ljudet av prat och skratt där. Man känner igen de flesta man möter i affären och kan kanske få sig en pratstund.
Man kan vara lite som man vill. Nästan i alla fall.

Visst kan man ibland sakna en del service. Men oftast finns den inte längre bort än att man med ganska enkla medel kan nå den.

Det har blivit svårare att ta bussen till stan eftersom Länstrafiken inte längre trafikerar samhället med alla turer och det har varit förenat med livsfara, särskilt för barn och äldre, att gå längs med den ganska smala infartsvägen, där det inte funnits någon gångbana alls och lastbilar och andra svischar förbi några decimeter ifrån de gående.
Men det ska bli bättre. Genom påtryckningar och genom att man tidigt fått det inskrivet i kommunens översiktsplan så kommer det nu att byggas en ny gång-cykelväg ut till busshållplatsen. Man ska också göra en refug, mitt i den starkt trafikerade riksvägen, som man kan "landa" på när man ska gå över.
Dessutom finns det närtrafik vardagar om man ska uträtta ett snabbt ärende i stan.
Synd bara att den marknadsförts så dåligt.
Du hittar mer information på KLTs hemsida
Här en länk till information och tidtabell för Närtrafíken i Vimmerby kommun
Skulle kunna förbättras, visst, men man får vara glad över det lilla som vi brukar säga.

Inne i stan (Vimmerby) har Staten beslutat att ta bort Skattekontoret och Försäkringskassan från den 1 juli. De har tidigare dragit ned från riktiga kontor till en servicepunkt i Focushuset.

För oss som bor på landsbygden gör det inte så stor skillnad. Mer än att vi får ett antal mil längre att åka eftersom närmaste kontor numera finns i Västervik. Mest synd är det om de som inte har bil och lätt kan åka när de vill.

Det finns ju också Internet med ganska mycket service som vanligt folk och företagare erbjuds använda.
Då är det bra om man har en hyfsad Internetuppkoppling.

Det ska även vi på LANDSBYGDEN få men ingen vet riktigt när. Det planeras för fiberbredband i hela kommunen, men Vimmerby kommun vill att byalagen ska gräva ned rör för fibern, så kallad kanalisation.
Det är nog en bra idé. Synd då bara att det inte finns tillräckligt med bidrag för byalagen att söka för finansieringen och att det inte finns byalag överallt. Det är också otroligt krångligt att söka de bidrag som finns. Det krävs en mycket god kompetens hos den som ska skriva ansökan till Länsstyrelsen. Man kan undra varför kommunen inte kan stå som projektägare? Finns säkert en väldigt bra anledning till det.

Jag ser fram emot att det blir av i alla fall. Det löser sig nog på något mirakulöst sätt! Det är ju valår nästa år.

Trots allt vill jag inte bosätta mig i en stad. Även om det finns bättre service där.
Jag trivs på landet där jag kan höra vindens sus i trädkronorna och känna lukten av blommor och träd. Höra hästar gnägga och kor råma, svalor snattra och syrsor spela. Inte minst gillar jag den friska luften man kan gå ut i precis när man känner för det.

Kunde man marknadsföra alla de fördelar som finns med att bo på landet så skulle nog många många fler välja att bosätta sig här.
Då skulle skolorna fyllas av glada barn. Lanthandlarna skulle få sälja fler varor. Mackarna (där de finns) skulle få sälja mer bränsle.
Föreningslivet skulle kanske få en skjuts framåt.

En levande landsbygd är levande för att människor bor och verkar där hela året!

Fortsatt Trevlig helg till er alla!
Er Eva S i Frödinge.

Lokalsamhälle och hållbarhet - Har vi tid med det?

Jag har funderat en hel del kring detta med Hållbara samhällen i vårt dagliga liv.

Ett uthålligt samhälle med hög livskvalitet.

Hur är det egentligen, om man ser till sig själv?

Jag har levat i snart sextiotre år och varit med om en tidsresa från ett ganska bra lokalsamhälle till ett inte fullt så bra enligt mitt sätt att se det.

Med det menar jag att när jag var barn i Västervik gick husmödrarna(oftast de i alla fall) och handlade sina hushållsprodukter i lokala affärer. De gick till slakteri/charkuteributiken när de skulle köpa kött, fläsk, korv och andra charkuterier. Dessa kom oftast från lokala producenter. Man visste i butiken varifrån varorna kommit.

Likaså gick husmor till den lokala mjölk och brödbutiken. Där köpte man lös mjölk i medhavd kruka, levererad från mejeriet som fått den samma dag från närbelägna gårdar. Brödet var bakat av ett lokalt bageri.

Fisk köpte man i en fiskaffär eller på fiskartorget eller av någon kringresande fiskförsäljare. Den var fångad i sjön utanför Västervik, eller i någon av de närbelägna insjöarna.

Grönsaker och frukt kunde man sommartid köpa på fiskartorget och vintertid i källaren under saluhallen av lokala odlare. Det fanns också livsmedelsbutiker i kvarteren, ofta konsumbutiker med varierat sortiment.

Det jag menar är att man visste varifrån limpan man köpte kom. Den hade inte åkt land och rike kring innan den hamnade på vårt bord.

Vi åt bra och rejäl husmanskost med lokala råvaror efter årstiden.

Mor hade tid med oss barn. Vi fick vara med överallt. Till och med i tvättstugan och mangelboden.

Vi hade precis så mycket kläder som vi faktiskt behövde. Alla mina kläder fick plats i en liten garderob och en byrålåda. Då menar jag även ytterkläderna och skor och stövlar.

Man använde olika kläder för olika tillfällen. Skolkläder till skolan, vardagskläder för utevistelse och lek. Sedan hade man en uppsättning finkläder till festliga tillfällen.
Mor sydde en hel del till oss barn och sig själv. Ofta ändringssydde hon ärvda kläder som vi fått från någon släkting. Kläderna användes och ärvdes så länge det bara gick. Lappades och lagades om det behövdes. Klädvård var något man som barn tidigt fick lära sig för att vara rädd om kläderna så de skulle hålla länge.

Var vi fattiga? Nej det vill jag inte påstå. Vi hade bil sommarstuga och segelbåt.

Mor var hemmafru och tog hand om hemmet och fyra ungar. Det var nog tillräckligt med arbete för henne. Far arbetade som plåtslagare och resemontör.

Idag ska alla arbeta heltid, även kvinnor, i jämställdhetens tecken.

Jag har inte något emot att kvinnor arbetar, inte alls. Jag har själv arbetat hela mitt vuxna liv, men inte så ofta heltid. Men det har ett pris att BÅDA vuxna i en familj arbetar så mycket! För att få råd med ”allting”.

Priset man får betala är mindre kontakt med barnen, som är i förskolan från ett års ålder ibland tio timmar per dag. Jo det blir så mycket om föräldrarna arbetar åtta timmar mellan t.ex. 7 till 16.

Det blir ingen tid över i veckorna för mys, bokläsning, gå på utflykter eller följa med till affären. Inte heller blir det någon tid över för att stå bredvid och hjälpa till, när föräldern lagar maten från grunden för att lära sig hur maten blir till. Det finns ingen tid över för att barnen ska delta i vardagssysslorna hemma, t.ex. städning och klädvård.

Det är bara helgerna som är tillgängliga för umgänge. Då ska man sno och gno för att hinna allt det man inte hann under veckodagarna. Har man en villa ska trädgården skötas också. Man ska hälsa på hos far- och morföräldrar och andra man har i sitt sociala nätverk. Både föräldrar och barn blir stressade och frustrerade.

Det är inte konstigt att den moderna familjen inte hinner handla lokalproducerade basvaror att laga mat av.
Det förstår jag verkligen.
Jag förstår att man måste sköta veckohandlingen utan att barnen är med. Det går betydligt fortare och man slipper trötta hungriga barn, som kanske blir ledsna och irriterade. De är ju också otroligt trötta efter en hel vecka på sitt ”jobb” – i förskolan/skolan.

För att ta sig till och från arbetet och skjutsa barnen till förskola/fritids/skola måste föräldrarna kanske ha var sin bil. Eller om det finns kollektivtrafik som passar med arbetstiden måste man köpa biljett för dryga pengar.

Det skulle verkligen vara intressant om någon kunde göra en jämförelse på olika levnadssätt.

Till exempel olika grupper
En med familjer där båda föräldrarna jobbar heltid.
En med familjer där barnen bor växelvis hos båda föräldrarna
En med ensamstående förälder som arbetar heltid eller deltid
En med familjer där man valt att arbeta deltid ena eller båda föräldrarna.
En med familjer där endast ena föräldern förvärvsarbetar.

Det skulle vara intressant att se hur mycket mer den gruppen med familjen där båda arbetar heltid har kvar i plånboken, än de andra familjerna, när alla fasta kostnader t.ex bostad försäkringar el tele vvs, avbetalningar/värdeminskning på bilar mm mm, och övriga kostnader som resekostnader, barnomsorgskostnader, livsmedel- och hushållskostnader är betalade.

Vad skulle man vinna i familjen och samhällsekonomiskt på att arbeta mindre? Jag vet inte.

En sak som man kanske skulle vinna om fler arbetade mindre, förutom att föräldrarna får mer tid för barnen, skulle troligen vara att det blev fler lediga jobb. Men det vet jag inte. Det är bara något jag tror själv.

Man kan också långsiktigt få ned transporterna och därmed oljeberoendet.

Ska fundera vidare medan jag går ut i det vackra vårvädret och njuter av fåglarnas kvitter och alla dofter.

Välfärd och livskvalitet?

Så här runt första maj har det varit många manifestationer och demonstrationer för det ena och det andra. Man läser om det i tidningarna och hör och ser på TV.

Jag har levat tillräckligt länge för att minnas hur det var för ca femtio år sedan.

Då fanns det inte någon stor äldreomsorg. Ingen barnomsorg så som den är idag. Sjukvården fanns men var väldigt olika beroende på var man bodde. Det fanns då fortfarande provinsialläkare.

Det fanns en viss arbetslöshet, men det var inte så många som demonstrerade om detta då.

Skatten var inte alls så hög som den är idag.

Lönerna var betydligt lägre.

Fruarna var hemmafruar. En del av de jag kom i kontakt med arbetade, men oftast bara med någon syssla på deltid. För att få lite ”egna” pengar. Några arbetade inom vården eller i skolan. Typiska kvinnoyrken fanns även på den tiden.

De flesta mammorna träffades ute i lekparkerna eller på gårdarna där de bodde och pratades vid. Ibland gick de hem till varandra och drack förmiddagskaffe när de större barnen var i skolan.

Barnen lekte ute eller hemma hos någon kompis.

De flesta hade det drägligt, men inget överflöd. Det var inte alla som hade egen bil. Eller för den delen egen telefon eller TV.

Levnadsstandarden var lägre än idag, men livskvaliteten var inte sämre för det.

Visst fanns det de som var väldigt, väldigt fattiga, och de som var sjuka.

Blev man sjuk kunde man få några kronor från sjukkassan, men det motsvarade inte alls det man tjänade när man arbetade.

Visst fanns det förstmajtåg då också

 Det man då demonstrerade om var nog i första hand högre löner.

Det har med råge infriats.

Idag tjänar en arbetare 10-15 gånger mer i timmen än vad en arbetare gjorde i början på sextiotalet, om det ens räcker med det.

Att alla varor och tjänster blivit dyrare är inte alls konstigt.

De som tillverkar varorna och de som tillhandahåller tjänsterna har ju mångdubbla löner vilket med naturlig följd för med sig att priset på varor och tjänster mångdubblats. Transporterna av varorna har också blivit fler och dyrare.

Skatterna har blivit högre. Det KAN bero på att samhällets service till invånarna blivit så mycket större, än den var för femtio år sedan.

Då var behovet av barnomsorg ringa, liksom behovet av äldreomsorg. De flesta barn växte upp med en mamma som var hemmafru och mamman kunde också hjälpa sina äldre anhöriga om det behövdes.

Vägarna, när jag var barn, var mest grusvägar, även i staden Västervik där jag växte upp. Det var bara de största gatorna som var asfalterade eller stenlagda, och gatorna i centrum av staden. Gångbanorna likaså.

Landsvägarna var nästan uteslutande grusvägar. Riksvägarna kunde vara belagda.

Behovet var inte detsamma som idag, när vi har en sådan trafikintensitet med både personbilar och tunga transporter.

Om man fick se en ”långtradare” när jag var barn så kunde man berätta om det i flera dagar. Det mesta godset gick på järnväg, för att sedan fördelas ut med mindre lastbilar till affärer och slutanvändare. Flödet av varor var inte så intensivt. Man handlade lokala varor av lokala handlare.

Självklart kostar infrastrukturen väldigt mycket mer idag.

All välfärd ska betalas av oss skattebetalare. Det är ett pris som vi alla får betala.

Vi får det vi betalar för.

Om det är färre som betalar skatt, eller om alla betalar lägre skatt, så blir utrymmet för välfärden lägre.

Så de som manifesterar för bibehållen välfärd kanske kan manifestera för högre skatter också, eftersom det blir allt fler som vill ha del av kakan ”Välfärden” genom att utnyttja den samhällsservice som finns idag, barnomsorg, fritidshem, skolor, bostadsbidrag, äldreomsorg, pensioner, sjukbidrag, bättre skolor, skolskjutsar, bättre vägar/infrastruktur, bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik. Jag har säkert glömt något...

Allt detta har ett pris.

Det är som ett ständigt roterande hjul som rullar allt fortare. En ond cirkel.

Självklart ska de som verkligen vill arbeta ha en möjlighet till detta, men ofta undrar jag varför en del arbetar så mycket, när det blir så lite över efter att man dragit av alla kostnader som uppstår när man arbetar.

Kan man verkligen jobba mindre?

Jag minns att jag som ensamstående mamma på sjuttiotalet räknade ut exakt hur mycket jag var tvungen att arbeta för att få maximal utdelning.

DÅ kom jag fram till att jag skulle arbeta ca 4,7 timmar per dag. Om jag arbetade mer så åts förtjänsten upp av de merkostnader som uppstod i form av högre barnomsorgsavgift, lunch på jobbet, mer matsäck. Dyrare mat hemma, eftersom det blev mindre tid över att laga mat från grunden och baka hembakt bröd. Jag fick också lägre bostadsbidrag om jag arbetade heltid.

Eftersom jag gick ner i arbetstid så blev det tid över för någon annan som kunde arbeta de timmar jag inte arbetade. Det var fler som gjorde ungefär som jag. Alltså blev det fler arbetstillfällen och dessutom mer plats på dagis och fritids.

Jag ”förlorade” ca 100kr per månad i pengar netto, mot om jag skulle arbetat heltid. De 100 kronorna tjänade jag in enbart på att inte behöva äta lunch på jobbet. (På den tiden kostade jobblunchen 10 kr/dag, alltså ca 200 kr per månad, men jag skulle ju äta även när jag var hemma)

Det allra bästa var ändå att jag fick mer tid med mina flickor.

Jag var inte alldeles slut varje dag när jag hämtade hem dem från skola och dagis. De kunde leka med de barn vars föräldrar också var hemma, som jag. Jag hade tid och ork att hjälpa dem med läxorna. Vi kunde när det blev sommar och varmt åka och bada på eftermiddagarna, eller hälsa på hos mormor och morfar, eller gammelmorfar.

Jag hade till och med råd att hålla mig med egen bil, även om bilresorna var ransonerade och välplanerade.

Det var ingen bil som man kunde skryta med, men den gick framåt i alla fall. Jag hade sparat ihop till den, så jag kunde köpa den kontant.

Ungarna hade kläder på kroppen och mat i magen. Vi lånade böcker på biblioteket och läste tillsammans.

Vi kunde ha fredagsmys med varma mackor. Vi skulle ju ändå äta, så det blev ingen extra kostnad.

Vi hade en TV, men det var inte något stort utbud på barnprogrammen, så den stal inte så mycket ”tillsammans-tid”. Vi hade stereoanläggning och kassettspelare. Jag hade också investerat i en symaskin för att kunna sy till barnen och mig själv.

Jag köpte nästan aldrig något på avbetalning, förutom lite möbler i samband med skilsmässan från min första make. Det var bättre ekonomi i längden att spara ihop till det vi behövde.

Vad är det som gör att småbarnsföräldrar idag måste arbeta så mycket som de gör?

Visst, man ska ha dator, internet, mobiltelefon, TV med en MASSA kanaler, helst en i varje rum, DVD-spelare, mm mm som jag slapp på sjuttiotalet.

Sådant har jag också numera, men jag och maken har skaffat det lite i sänder, inte allt på en gång och inte det värsta som finns.

Jag har inte hemmabio. Det skulle jag nog kunna skaffa, men har personligen inget behov av det.

Kanske skulle fler räkna på hur de har det. Kanske skulle fler ha råd att vara hemma lite mer med sina barn om de drog ner lite på standarden. Kanske skulle fler barn få mer tid med sina föräldrar. Jag vet inte men jag skulle önska det!

Hur de väljer att fördela det inom familjen är familjens ensak. DET ska ingen annan lägga sig i. Om ena eller andra föräldern ska gå ner i arbetstid, eller om båda ska arbeta heltid eller deltid. Det är något som alla familjer ska bestämma själva.

Jag hade tur som kunde få arbeta deltid medan flickorna var små.

När jag så småningom fick mina pojkar på åttiotalet, var jag först hemmafru, sedan hade jag ett städjobb några timmar per vecka och var kommunal dagmamma.

Så även grabbarna fick ha mig hemma när de växte upp även om de, dagtid, fick dela med sig av mig till dagbarnen.

 

Så är Välfärd samma som livskvalitet?

Inte nödvändigtvis, välfärden kostar samhället, dvs. oss alla, stora summor.

Den kostar även livskvalitet för många som springer runt runt i ekorrhjulet. Jag avundas dem inte.

Jag är glad att jag inte längre är småbarnsförälder.

 

Hur får man till en tulipanaros?

Har hört att sossarna lovat att de ska fixa en massa nya jobb.

På deras eget kansli kanske?

Eller har de tänkt att ”någon annan” ska fixa det åt dem?

VEM i så fall. Jag skulle vilja veta det. Verkligen!

Ska de sänka arbetsgivareavgifterna så att t.ex. småföretagen kan anställa fler?

Ska de på något magiskt sätt få alla företag som flyttat utomlands att flytta hem till Sverige igen? Ska de sponsra hemflytten då? Med vilka pengar?

Om sossarna tänkt öka de av samhället betalade jobben, inom vård, skola, omsorg, polisväsende m.fl. samhällsfinansierade arbeten så måste de på något magiskt sätt öka skatteintäkterna.

Annars får i alla fall inte jag ekvationen att gå ihop. Vi alla i landet Sverige har bara en skattesjö att ösa ur, även om det finns flera tillflöden: Källskatt, arbetsgivaravgift, miljöskatter, moms, F-skatt osv.

Det finns idag alldeles för många som höjer rösterna om att ”politikerna” monterar ner välfärden.

Vi får alla det vi betalar för. Så är det bara. Jag har levat tillräckligt länge för att uppskatta den service samhället faktiskt betalar idag.

Vi har "gratis" skola.

Vi har hårt subventionerad förskola, liksom äldreomsorg och sjukvård.

Vi har poliser. 

Vi har allmäna kommunikationer, vägar, järnvägar mm mm

Om alla familjer skulle betala vad det faktiskt kostar att till exempel ha sitt/sina barn i förskola/fritids så skulle det inte behövas så många förskole/fitidsplatser eftersom de allra flesta familjer då skulle gå back ekonomiskt. D.v.s. de skulle få betala så pass mycket i avgift att det skulle vara lönlöst för en av föräldrarna att arbeta. I synnerhet om de har fler än ett barn.

När jag var barn på 50 och 60talet var mammorna (oftast i alla fall) hemma med sina barn.

Det fanns barnkrubbor för ensamstående mödrar .

(Barnkrubban var en barnparkering utan pedagogiska ambitioner, eller möjligheter, då en enda barnpassare kunde ha till uppgift att ha tillsyn över uppemot 60 barn.

 

Så är det nog ingen som vill ha det igen.

En del mammor hade något litet arbete t.ex. trappstädning eller liknande där de kunde ha med sig barnen när de arbetade. Eller så fick äldre syskon eller mormor/farmor se efter småbarnen.

Jag säger inte att det var bättre förr, bara att kostnaderna för samhällsservicen har drivits på så att den kostar otroligt mycket mera idag.

Våra gamla blir också allt äldre. De ska verkligen ha den hjälp och service de behöver. Inget tal om något annat.

Men även där har samhällets kostnader skenat. När jag var barn fanns det döttrar och svärdöttrar som var hemmafruar och kunde gå iväg och hjälpa de gamla (om de inte bodde i samma fastighet).  

Vet inte om det var bättre, men det var billigare för samhället.

De gamla som inte hade anhöriga, som kunde eller ville hjälpa dem, kunde få flytta till ålderdomshem. Men de var inte alls så många, som de äldre, som idag åtnjuter den subventionerade samhällsservice som finns. De gamla betalar bara en bråkdel av kostnaden.

Precis som föräldrarna som har sina barn i förskolan.

Det är maxtaxor som gäller inom både barnomsorg och äldreomsorg. Resten betalas av skattemedel.

Jag betalar gärna skatt för att mina gamla föräldrar ska få den omsorg och hjälp de behöver. För att mina barnbarn ska kunna vara på förskolan och fritids utan att föräldrarna går i personlig konkurs.

Jag betalar gärna skatt för att alla barn ska kunna gå i en bra skola utan att föräldrarna ska behöva betala för det.

Jag vill också att det ska finnas poliser som håller ordning på buset och trafiken.

Jag vill gärna ha kvar en skattesubventionerad allmän sjukvård så jag och mina nära och kära har råd att gå till doktorn och om det skulle behövas, ligga på sjukhus.

Jag vill också ha hyfsade vägar att åka på.

 

MEN jag vill ändå gärna veta hur sossarna tänkt ordna en massa nya jobb bara sådär.

Utan att samhällets kostnader ökar.

Så jag slipper betala mer skatt än jag gör idag.

Eller högre arbetsgivaravgifter (så ännu fler företag tvingas lägga ner eller flytta utomlands). Vi ska först och främst vara rädda om de jobb som finns idag, i de produktiva små och medelstora företag som många gånger byggts upp av flera generationer företagare.

Eller högre moms.

Eller högre miljöavgifter.

Det är verkligen tillräckligt högt skattetryck i Sverige idag.

Det är lätt att säga "tulipanaros", men inte lika lätt att odla en.

”Tulipanaros”. Korsning mellan tulpan och ros, normalt med den bildliga betydelsen »omöjlig kombination, utopi, orealistiskt projekt«. Tulipanaros kallades också vackra, målade tulpaner på t ex allmogekistor, vilka tros ligga bakom uttrycket »det går väl an/det är lätt att säga tulipanaros«, med betydelsen »det är lättare sagt än gjort«. Källa: Språkrådet <http://www.sprakradet.se/4909>.

Kokta kringlor, Vimmerbykringlor

Satt och läste på en sida på Facebook att man efterlyste Vimmerbykringlor, även kallade kokta kringlor.

Råkar ha ett bra recept i mina samlingar:
Var så goda!

Vimmerbykringlor, Ingrid Svenssons recept60-70 kringlor, beroende på storlek:

½ liter mjölk
1 dl grädde
50 gr jäst
200 smör/margarin, ta gärna hälften av varje.
2 ägg
1 dl socker
vetemjöl till en inte alltför fast vetedeg
Smält fettet och ljumma mjölken. Blanda alla ingredienser och gör en vanlig, ej för hård vetedeg. Låt degen jäsa till dubbel storlek.
Arbeta degen väl och rulla ut till kringlor. Lägg dem på bakduksklädd bricka eller plåt. Låt jäsa en stund.
Sätt ugnen på 250 gr. Ha en gryta med kokande vatten beredd, lägg i några kringlor i sänder, de flyter upp meddetsamma.
Ta upp kringlorna med hålslev, lägg dem på en plåt och grädda i ugn 10-15 minuter. Ska du baka kringlorna efter gamla traditioner ska du ha råghalm på plåten under kringlorna.
Kringlorna är inte så söta och, som sagt, mycket hållbara. Lycka till!

Ingrid Svensson bor i Brantestad där de brukar baka kokta kringlor till jul varje år!

Nu har spiralen vänt!

Sitter och funderar på vad det är som gör att vissa människor verkligen jobbar ideellt. Medan andra ska ha betalt för allt de gör.
Det lär jag få fortsätta att undra över.

Nåväl idag har jag jobbat ett antal timmar ideellt. Jag tycker verkligen att det är roligt.
Jag ska väl försöka dra ner lite på det ideella men inte för att få betalt utan för att få mer tid för mig själv, mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Var sak har sin tid sa alltid min farmor och hon hade verkligen rätt. Det har jag insett nu efter ett ganska omväxlande liv, där jag ibland fösökt mig på att göra mer än vad som varit nyttigt.

Jag har verkligen inte tagit hand om mig själv. Har mest lagt min tid på andra. Jag kan bara hoppas att det blivit bra. Jag tycker inte att jag slösat bort mitt liv, Jag har ju fått en hel massa erfarenheter.

Det är lätt att veta efteråt vad man borde gjort.

Men nu ska jag ta hand om mig själv. Ska först av allt gå ner i vikt för att må bättre i kroppen. Så kommer jag nog att må bättre i knoppen också.

Det är just nu ganska trögt. Julen var inte alls bra för viktnedgången. Den kom av sig en stund.
Vet att det beror på att jag inte rör på mig tillräckligt. För jag äter inte för mycket.

Fick ett tips som jag tror jag ska prova. Det var min kära sonhustru som sa att de hade köpt något slags träningsprogram som de kopplat till TVn. Vet inte vad det heter men det är en sensor som känner av att man rör sig....Ska be sonen om hjälp med att fixa ett sånt till mig.

Idag ska jag ta ett pass på motionscykeln efter maten eftersom jag inte varit ute och gått. 30 minuter om dagen minst har jag fått order om av min fiskvårdssköterska. Det kan verka lite, men från att ha mest suttit eller legat när jag haft en stund över är det bra mycket bättre.
Ju mer jag har vägt desto mindre har jag rört på mig.
En nedåtgående spiral.

Efter att jag bestämde mig i höstas har jag fått bra stöd. Har själv sökt mig till distriktsmottagningen i Vimmerby där de har en s.k. livsstilsmottagning.

Känner verkligen att spiralen har vänt.