Lokalsamhälle och hållbarhet - Har vi tid med det?

Jag har funderat en hel del kring detta med Hållbara samhällen i vårt dagliga liv.

Ett uthålligt samhälle med hög livskvalitet.

Hur är det egentligen, om man ser till sig själv?

Jag har levat i snart sextiotre år och varit med om en tidsresa från ett ganska bra lokalsamhälle till ett inte fullt så bra enligt mitt sätt att se det.

Med det menar jag att när jag var barn i Västervik gick husmödrarna(oftast de i alla fall) och handlade sina hushållsprodukter i lokala affärer. De gick till slakteri/charkuteributiken när de skulle köpa kött, fläsk, korv och andra charkuterier. Dessa kom oftast från lokala producenter. Man visste i butiken varifrån varorna kommit.

Likaså gick husmor till den lokala mjölk och brödbutiken. Där köpte man lös mjölk i medhavd kruka, levererad från mejeriet som fått den samma dag från närbelägna gårdar. Brödet var bakat av ett lokalt bageri.

Fisk köpte man i en fiskaffär eller på fiskartorget eller av någon kringresande fiskförsäljare. Den var fångad i sjön utanför Västervik, eller i någon av de närbelägna insjöarna.

Grönsaker och frukt kunde man sommartid köpa på fiskartorget och vintertid i källaren under saluhallen av lokala odlare. Det fanns också livsmedelsbutiker i kvarteren, ofta konsumbutiker med varierat sortiment.

Det jag menar är att man visste varifrån limpan man köpte kom. Den hade inte åkt land och rike kring innan den hamnade på vårt bord.

Vi åt bra och rejäl husmanskost med lokala råvaror efter årstiden.

Mor hade tid med oss barn. Vi fick vara med överallt. Till och med i tvättstugan och mangelboden.

Vi hade precis så mycket kläder som vi faktiskt behövde. Alla mina kläder fick plats i en liten garderob och en byrålåda. Då menar jag även ytterkläderna och skor och stövlar.

Man använde olika kläder för olika tillfällen. Skolkläder till skolan, vardagskläder för utevistelse och lek. Sedan hade man en uppsättning finkläder till festliga tillfällen.
Mor sydde en hel del till oss barn och sig själv. Ofta ändringssydde hon ärvda kläder som vi fått från någon släkting. Kläderna användes och ärvdes så länge det bara gick. Lappades och lagades om det behövdes. Klädvård var något man som barn tidigt fick lära sig för att vara rädd om kläderna så de skulle hålla länge.

Var vi fattiga? Nej det vill jag inte påstå. Vi hade bil sommarstuga och segelbåt.

Mor var hemmafru och tog hand om hemmet och fyra ungar. Det var nog tillräckligt med arbete för henne. Far arbetade som plåtslagare och resemontör.

Idag ska alla arbeta heltid, även kvinnor, i jämställdhetens tecken.

Jag har inte något emot att kvinnor arbetar, inte alls. Jag har själv arbetat hela mitt vuxna liv, men inte så ofta heltid. Men det har ett pris att BÅDA vuxna i en familj arbetar så mycket! För att få råd med ”allting”.

Priset man får betala är mindre kontakt med barnen, som är i förskolan från ett års ålder ibland tio timmar per dag. Jo det blir så mycket om föräldrarna arbetar åtta timmar mellan t.ex. 7 till 16.

Det blir ingen tid över i veckorna för mys, bokläsning, gå på utflykter eller följa med till affären. Inte heller blir det någon tid över för att stå bredvid och hjälpa till, när föräldern lagar maten från grunden för att lära sig hur maten blir till. Det finns ingen tid över för att barnen ska delta i vardagssysslorna hemma, t.ex. städning och klädvård.

Det är bara helgerna som är tillgängliga för umgänge. Då ska man sno och gno för att hinna allt det man inte hann under veckodagarna. Har man en villa ska trädgården skötas också. Man ska hälsa på hos far- och morföräldrar och andra man har i sitt sociala nätverk. Både föräldrar och barn blir stressade och frustrerade.

Det är inte konstigt att den moderna familjen inte hinner handla lokalproducerade basvaror att laga mat av.
Det förstår jag verkligen.
Jag förstår att man måste sköta veckohandlingen utan att barnen är med. Det går betydligt fortare och man slipper trötta hungriga barn, som kanske blir ledsna och irriterade. De är ju också otroligt trötta efter en hel vecka på sitt ”jobb” – i förskolan/skolan.

För att ta sig till och från arbetet och skjutsa barnen till förskola/fritids/skola måste föräldrarna kanske ha var sin bil. Eller om det finns kollektivtrafik som passar med arbetstiden måste man köpa biljett för dryga pengar.

Det skulle verkligen vara intressant om någon kunde göra en jämförelse på olika levnadssätt.

Till exempel olika grupper
En med familjer där båda föräldrarna jobbar heltid.
En med familjer där barnen bor växelvis hos båda föräldrarna
En med ensamstående förälder som arbetar heltid eller deltid
En med familjer där man valt att arbeta deltid ena eller båda föräldrarna.
En med familjer där endast ena föräldern förvärvsarbetar.

Det skulle vara intressant att se hur mycket mer den gruppen med familjen där båda arbetar heltid har kvar i plånboken, än de andra familjerna, när alla fasta kostnader t.ex bostad försäkringar el tele vvs, avbetalningar/värdeminskning på bilar mm mm, och övriga kostnader som resekostnader, barnomsorgskostnader, livsmedel- och hushållskostnader är betalade.

Vad skulle man vinna i familjen och samhällsekonomiskt på att arbeta mindre? Jag vet inte.

En sak som man kanske skulle vinna om fler arbetade mindre, förutom att föräldrarna får mer tid för barnen, skulle troligen vara att det blev fler lediga jobb. Men det vet jag inte. Det är bara något jag tror själv.

Man kan också långsiktigt få ned transporterna och därmed oljeberoendet.

Ska fundera vidare medan jag går ut i det vackra vårvädret och njuter av fåglarnas kvitter och alla dofter.

Välfärd och livskvalitet?

Så här runt första maj har det varit många manifestationer och demonstrationer för det ena och det andra. Man läser om det i tidningarna och hör och ser på TV.

Jag har levat tillräckligt länge för att minnas hur det var för ca femtio år sedan.

Då fanns det inte någon stor äldreomsorg. Ingen barnomsorg så som den är idag. Sjukvården fanns men var väldigt olika beroende på var man bodde. Det fanns då fortfarande provinsialläkare.

Det fanns en viss arbetslöshet, men det var inte så många som demonstrerade om detta då.

Skatten var inte alls så hög som den är idag.

Lönerna var betydligt lägre.

Fruarna var hemmafruar. En del av de jag kom i kontakt med arbetade, men oftast bara med någon syssla på deltid. För att få lite ”egna” pengar. Några arbetade inom vården eller i skolan. Typiska kvinnoyrken fanns även på den tiden.

De flesta mammorna träffades ute i lekparkerna eller på gårdarna där de bodde och pratades vid. Ibland gick de hem till varandra och drack förmiddagskaffe när de större barnen var i skolan.

Barnen lekte ute eller hemma hos någon kompis.

De flesta hade det drägligt, men inget överflöd. Det var inte alla som hade egen bil. Eller för den delen egen telefon eller TV.

Levnadsstandarden var lägre än idag, men livskvaliteten var inte sämre för det.

Visst fanns det de som var väldigt, väldigt fattiga, och de som var sjuka.

Blev man sjuk kunde man få några kronor från sjukkassan, men det motsvarade inte alls det man tjänade när man arbetade.

Visst fanns det förstmajtåg då också

 Det man då demonstrerade om var nog i första hand högre löner.

Det har med råge infriats.

Idag tjänar en arbetare 10-15 gånger mer i timmen än vad en arbetare gjorde i början på sextiotalet, om det ens räcker med det.

Att alla varor och tjänster blivit dyrare är inte alls konstigt.

De som tillverkar varorna och de som tillhandahåller tjänsterna har ju mångdubbla löner vilket med naturlig följd för med sig att priset på varor och tjänster mångdubblats. Transporterna av varorna har också blivit fler och dyrare.

Skatterna har blivit högre. Det KAN bero på att samhällets service till invånarna blivit så mycket större, än den var för femtio år sedan.

Då var behovet av barnomsorg ringa, liksom behovet av äldreomsorg. De flesta barn växte upp med en mamma som var hemmafru och mamman kunde också hjälpa sina äldre anhöriga om det behövdes.

Vägarna, när jag var barn, var mest grusvägar, även i staden Västervik där jag växte upp. Det var bara de största gatorna som var asfalterade eller stenlagda, och gatorna i centrum av staden. Gångbanorna likaså.

Landsvägarna var nästan uteslutande grusvägar. Riksvägarna kunde vara belagda.

Behovet var inte detsamma som idag, när vi har en sådan trafikintensitet med både personbilar och tunga transporter.

Om man fick se en ”långtradare” när jag var barn så kunde man berätta om det i flera dagar. Det mesta godset gick på järnväg, för att sedan fördelas ut med mindre lastbilar till affärer och slutanvändare. Flödet av varor var inte så intensivt. Man handlade lokala varor av lokala handlare.

Självklart kostar infrastrukturen väldigt mycket mer idag.

All välfärd ska betalas av oss skattebetalare. Det är ett pris som vi alla får betala.

Vi får det vi betalar för.

Om det är färre som betalar skatt, eller om alla betalar lägre skatt, så blir utrymmet för välfärden lägre.

Så de som manifesterar för bibehållen välfärd kanske kan manifestera för högre skatter också, eftersom det blir allt fler som vill ha del av kakan ”Välfärden” genom att utnyttja den samhällsservice som finns idag, barnomsorg, fritidshem, skolor, bostadsbidrag, äldreomsorg, pensioner, sjukbidrag, bättre skolor, skolskjutsar, bättre vägar/infrastruktur, bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik. Jag har säkert glömt något...

Allt detta har ett pris.

Det är som ett ständigt roterande hjul som rullar allt fortare. En ond cirkel.

Självklart ska de som verkligen vill arbeta ha en möjlighet till detta, men ofta undrar jag varför en del arbetar så mycket, när det blir så lite över efter att man dragit av alla kostnader som uppstår när man arbetar.

Kan man verkligen jobba mindre?

Jag minns att jag som ensamstående mamma på sjuttiotalet räknade ut exakt hur mycket jag var tvungen att arbeta för att få maximal utdelning.

DÅ kom jag fram till att jag skulle arbeta ca 4,7 timmar per dag. Om jag arbetade mer så åts förtjänsten upp av de merkostnader som uppstod i form av högre barnomsorgsavgift, lunch på jobbet, mer matsäck. Dyrare mat hemma, eftersom det blev mindre tid över att laga mat från grunden och baka hembakt bröd. Jag fick också lägre bostadsbidrag om jag arbetade heltid.

Eftersom jag gick ner i arbetstid så blev det tid över för någon annan som kunde arbeta de timmar jag inte arbetade. Det var fler som gjorde ungefär som jag. Alltså blev det fler arbetstillfällen och dessutom mer plats på dagis och fritids.

Jag ”förlorade” ca 100kr per månad i pengar netto, mot om jag skulle arbetat heltid. De 100 kronorna tjänade jag in enbart på att inte behöva äta lunch på jobbet. (På den tiden kostade jobblunchen 10 kr/dag, alltså ca 200 kr per månad, men jag skulle ju äta även när jag var hemma)

Det allra bästa var ändå att jag fick mer tid med mina flickor.

Jag var inte alldeles slut varje dag när jag hämtade hem dem från skola och dagis. De kunde leka med de barn vars föräldrar också var hemma, som jag. Jag hade tid och ork att hjälpa dem med läxorna. Vi kunde när det blev sommar och varmt åka och bada på eftermiddagarna, eller hälsa på hos mormor och morfar, eller gammelmorfar.

Jag hade till och med råd att hålla mig med egen bil, även om bilresorna var ransonerade och välplanerade.

Det var ingen bil som man kunde skryta med, men den gick framåt i alla fall. Jag hade sparat ihop till den, så jag kunde köpa den kontant.

Ungarna hade kläder på kroppen och mat i magen. Vi lånade böcker på biblioteket och läste tillsammans.

Vi kunde ha fredagsmys med varma mackor. Vi skulle ju ändå äta, så det blev ingen extra kostnad.

Vi hade en TV, men det var inte något stort utbud på barnprogrammen, så den stal inte så mycket ”tillsammans-tid”. Vi hade stereoanläggning och kassettspelare. Jag hade också investerat i en symaskin för att kunna sy till barnen och mig själv.

Jag köpte nästan aldrig något på avbetalning, förutom lite möbler i samband med skilsmässan från min första make. Det var bättre ekonomi i längden att spara ihop till det vi behövde.

Vad är det som gör att småbarnsföräldrar idag måste arbeta så mycket som de gör?

Visst, man ska ha dator, internet, mobiltelefon, TV med en MASSA kanaler, helst en i varje rum, DVD-spelare, mm mm som jag slapp på sjuttiotalet.

Sådant har jag också numera, men jag och maken har skaffat det lite i sänder, inte allt på en gång och inte det värsta som finns.

Jag har inte hemmabio. Det skulle jag nog kunna skaffa, men har personligen inget behov av det.

Kanske skulle fler räkna på hur de har det. Kanske skulle fler ha råd att vara hemma lite mer med sina barn om de drog ner lite på standarden. Kanske skulle fler barn få mer tid med sina föräldrar. Jag vet inte men jag skulle önska det!

Hur de väljer att fördela det inom familjen är familjens ensak. DET ska ingen annan lägga sig i. Om ena eller andra föräldern ska gå ner i arbetstid, eller om båda ska arbeta heltid eller deltid. Det är något som alla familjer ska bestämma själva.

Jag hade tur som kunde få arbeta deltid medan flickorna var små.

När jag så småningom fick mina pojkar på åttiotalet, var jag först hemmafru, sedan hade jag ett städjobb några timmar per vecka och var kommunal dagmamma.

Så även grabbarna fick ha mig hemma när de växte upp även om de, dagtid, fick dela med sig av mig till dagbarnen.

 

Så är Välfärd samma som livskvalitet?

Inte nödvändigtvis, välfärden kostar samhället, dvs. oss alla, stora summor.

Den kostar även livskvalitet för många som springer runt runt i ekorrhjulet. Jag avundas dem inte.

Jag är glad att jag inte längre är småbarnsförälder.

 

Hur får man till en tulipanaros?

Har hört att sossarna lovat att de ska fixa en massa nya jobb.

På deras eget kansli kanske?

Eller har de tänkt att ”någon annan” ska fixa det åt dem?

VEM i så fall. Jag skulle vilja veta det. Verkligen!

Ska de sänka arbetsgivareavgifterna så att t.ex. småföretagen kan anställa fler?

Ska de på något magiskt sätt få alla företag som flyttat utomlands att flytta hem till Sverige igen? Ska de sponsra hemflytten då? Med vilka pengar?

Om sossarna tänkt öka de av samhället betalade jobben, inom vård, skola, omsorg, polisväsende m.fl. samhällsfinansierade arbeten så måste de på något magiskt sätt öka skatteintäkterna.

Annars får i alla fall inte jag ekvationen att gå ihop. Vi alla i landet Sverige har bara en skattesjö att ösa ur, även om det finns flera tillflöden: Källskatt, arbetsgivaravgift, miljöskatter, moms, F-skatt osv.

Det finns idag alldeles för många som höjer rösterna om att ”politikerna” monterar ner välfärden.

Vi får alla det vi betalar för. Så är det bara. Jag har levat tillräckligt länge för att uppskatta den service samhället faktiskt betalar idag.

Vi har "gratis" skola.

Vi har hårt subventionerad förskola, liksom äldreomsorg och sjukvård.

Vi har poliser. 

Vi har allmäna kommunikationer, vägar, järnvägar mm mm

Om alla familjer skulle betala vad det faktiskt kostar att till exempel ha sitt/sina barn i förskola/fritids så skulle det inte behövas så många förskole/fitidsplatser eftersom de allra flesta familjer då skulle gå back ekonomiskt. D.v.s. de skulle få betala så pass mycket i avgift att det skulle vara lönlöst för en av föräldrarna att arbeta. I synnerhet om de har fler än ett barn.

När jag var barn på 50 och 60talet var mammorna (oftast i alla fall) hemma med sina barn.

Det fanns barnkrubbor för ensamstående mödrar .

(Barnkrubban var en barnparkering utan pedagogiska ambitioner, eller möjligheter, då en enda barnpassare kunde ha till uppgift att ha tillsyn över uppemot 60 barn.

 

Så är det nog ingen som vill ha det igen.

En del mammor hade något litet arbete t.ex. trappstädning eller liknande där de kunde ha med sig barnen när de arbetade. Eller så fick äldre syskon eller mormor/farmor se efter småbarnen.

Jag säger inte att det var bättre förr, bara att kostnaderna för samhällsservicen har drivits på så att den kostar otroligt mycket mera idag.

Våra gamla blir också allt äldre. De ska verkligen ha den hjälp och service de behöver. Inget tal om något annat.

Men även där har samhällets kostnader skenat. När jag var barn fanns det döttrar och svärdöttrar som var hemmafruar och kunde gå iväg och hjälpa de gamla (om de inte bodde i samma fastighet).  

Vet inte om det var bättre, men det var billigare för samhället.

De gamla som inte hade anhöriga, som kunde eller ville hjälpa dem, kunde få flytta till ålderdomshem. Men de var inte alls så många, som de äldre, som idag åtnjuter den subventionerade samhällsservice som finns. De gamla betalar bara en bråkdel av kostnaden.

Precis som föräldrarna som har sina barn i förskolan.

Det är maxtaxor som gäller inom både barnomsorg och äldreomsorg. Resten betalas av skattemedel.

Jag betalar gärna skatt för att mina gamla föräldrar ska få den omsorg och hjälp de behöver. För att mina barnbarn ska kunna vara på förskolan och fritids utan att föräldrarna går i personlig konkurs.

Jag betalar gärna skatt för att alla barn ska kunna gå i en bra skola utan att föräldrarna ska behöva betala för det.

Jag vill också att det ska finnas poliser som håller ordning på buset och trafiken.

Jag vill gärna ha kvar en skattesubventionerad allmän sjukvård så jag och mina nära och kära har råd att gå till doktorn och om det skulle behövas, ligga på sjukhus.

Jag vill också ha hyfsade vägar att åka på.

 

MEN jag vill ändå gärna veta hur sossarna tänkt ordna en massa nya jobb bara sådär.

Utan att samhällets kostnader ökar.

Så jag slipper betala mer skatt än jag gör idag.

Eller högre arbetsgivaravgifter (så ännu fler företag tvingas lägga ner eller flytta utomlands). Vi ska först och främst vara rädda om de jobb som finns idag, i de produktiva små och medelstora företag som många gånger byggts upp av flera generationer företagare.

Eller högre moms.

Eller högre miljöavgifter.

Det är verkligen tillräckligt högt skattetryck i Sverige idag.

Det är lätt att säga "tulipanaros", men inte lika lätt att odla en.

”Tulipanaros”. Korsning mellan tulpan och ros, normalt med den bildliga betydelsen »omöjlig kombination, utopi, orealistiskt projekt«. Tulipanaros kallades också vackra, målade tulpaner på t ex allmogekistor, vilka tros ligga bakom uttrycket »det går väl an/det är lätt att säga tulipanaros«, med betydelsen »det är lättare sagt än gjort«. Källa: Språkrådet <http://www.sprakradet.se/4909>.

Kokta kringlor, Vimmerbykringlor

Satt och läste på en sida på Facebook att man efterlyste Vimmerbykringlor, även kallade kokta kringlor.

Råkar ha ett bra recept i mina samlingar:
Var så goda!

Vimmerbykringlor, Ingrid Svenssons recept60-70 kringlor, beroende på storlek:

½ liter mjölk
1 dl grädde
50 gr jäst
200 smör/margarin, ta gärna hälften av varje.
2 ägg
1 dl socker
vetemjöl till en inte alltför fast vetedeg
Smält fettet och ljumma mjölken. Blanda alla ingredienser och gör en vanlig, ej för hård vetedeg. Låt degen jäsa till dubbel storlek.
Arbeta degen väl och rulla ut till kringlor. Lägg dem på bakduksklädd bricka eller plåt. Låt jäsa en stund.
Sätt ugnen på 250 gr. Ha en gryta med kokande vatten beredd, lägg i några kringlor i sänder, de flyter upp meddetsamma.
Ta upp kringlorna med hålslev, lägg dem på en plåt och grädda i ugn 10-15 minuter. Ska du baka kringlorna efter gamla traditioner ska du ha råghalm på plåten under kringlorna.
Kringlorna är inte så söta och, som sagt, mycket hållbara. Lycka till!

Ingrid Svensson bor i Brantestad där de brukar baka kokta kringlor till jul varje år!

Nu har spiralen vänt!

Sitter och funderar på vad det är som gör att vissa människor verkligen jobbar ideellt. Medan andra ska ha betalt för allt de gör.
Det lär jag få fortsätta att undra över.

Nåväl idag har jag jobbat ett antal timmar ideellt. Jag tycker verkligen att det är roligt.
Jag ska väl försöka dra ner lite på det ideella men inte för att få betalt utan för att få mer tid för mig själv, mina barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Var sak har sin tid sa alltid min farmor och hon hade verkligen rätt. Det har jag insett nu efter ett ganska omväxlande liv, där jag ibland fösökt mig på att göra mer än vad som varit nyttigt.

Jag har verkligen inte tagit hand om mig själv. Har mest lagt min tid på andra. Jag kan bara hoppas att det blivit bra. Jag tycker inte att jag slösat bort mitt liv, Jag har ju fått en hel massa erfarenheter.

Det är lätt att veta efteråt vad man borde gjort.

Men nu ska jag ta hand om mig själv. Ska först av allt gå ner i vikt för att må bättre i kroppen. Så kommer jag nog att må bättre i knoppen också.

Det är just nu ganska trögt. Julen var inte alls bra för viktnedgången. Den kom av sig en stund.
Vet att det beror på att jag inte rör på mig tillräckligt. För jag äter inte för mycket.

Fick ett tips som jag tror jag ska prova. Det var min kära sonhustru som sa att de hade köpt något slags träningsprogram som de kopplat till TVn. Vet inte vad det heter men det är en sensor som känner av att man rör sig....Ska be sonen om hjälp med att fixa ett sånt till mig.

Idag ska jag ta ett pass på motionscykeln efter maten eftersom jag inte varit ute och gått. 30 minuter om dagen minst har jag fått order om av min fiskvårdssköterska. Det kan verka lite, men från att ha mest suttit eller legat när jag haft en stund över är det bra mycket bättre.
Ju mer jag har vägt desto mindre har jag rört på mig.
En nedåtgående spiral.

Efter att jag bestämde mig i höstas har jag fått bra stöd. Har själv sökt mig till distriktsmottagningen i Vimmerby där de har en s.k. livsstilsmottagning.

Känner verkligen att spiralen har vänt.

Fundering kring skattesystemet

Idag har jag funderat lite kring det här med olika skatt för olika grupper.

Jag har sett att det finns en fråga på Facebook om rättvisa skatter pensionärer v.s. löntagare. De allra flesta klickar nog i att pensionärer ska ha samma skatt som andra.

Jag förstår om det kan verka orättvist att pensionärer ska betala högre skatt än löntagare.

Jag undrar om man riktigt förstår varför det är olika.

Tidigare fanns en hel del avdrag som löntagare kunde göra när man deklarerade sin inkomst, så kallade avdrag för inkomstens förvärvande.
T.ex. förvärvsavdrag, avdrag för arbetskläder, avdrag för resor till och från arbetet.

Kort sagt avdrag för utgifter man har för att kunna arbeta.

Numera är skatten differentierad/olika i stället. Det är lättare att deklarera och man behöver inte spara en massa kvitton och andra underlag till deklarationen.
Vet inte om jag vill ha tillbaka det gamla systemet.
Visst unnar jag pensionärerna med de lägsta pensionerna mer i pension, men jag tror inte att det är många pensionärer som har några utgifter för att de får pensionen?

De behöver inga arbetskläder, inga resor till och från arbetet. Inga fördyrande levnadsomkostnader för att kunna få ihop till pensionen.

Så ja, jag tycker att vi som arbetar ska ha lite lägre skatt i stället för alla tidigare avdrag.

Visst jag har personligen inte vare sig många eller långa resor till och från mitt arbete, åker bara en gång per vecka, andra dagar jobbar jag hemifrån, men jag måste hålla med en lokal och möbler där jag kan arbeta. Det är inte avdragsgillt. Jag måste vara anständigt klädd även om jag sitter "hemma" och arbetar. Jag håller med Internet- och telefonuppkoppling, de är inte heller avdragsgilla.

Om ca två och ett halvt år är jag själv pensionär och då får också jag lite högre skatt!

Rätta mig gärna om jag har fel!

När man tappar energi fryser man.

Har märkt att jag är mer frusen än tidigare. Kan bero på energibrist på grund av den snåla dieten. Men det finns ju filtar och koftor.

Idag har jag hållit på med soppdiet i tre och en halv vecka.
Har ätit vanlig mat vid några tillfällen men försökt begränsa portionerna och undvikit bröd och pasta.

Började med pulversoppor. Det fanns två olika att välja på. De smakade nästan lika. Men de är ganska goda. Väldigrt bra att kunna ta med sig en påse om man ska åka iväg. Bara att fylla på med hett vatten i en skål så är maten fixad. Men det blir enahanda efter ett tag och då är det lätt att falla i någon av de otroligt många matfällor som finns överallt.

Häromdagen kokade jag ett storkok med "UNDERSOPPA"
Den innehåller i stort sett bara grönsaker.

6 STORA LÖKAR  ca 1kg                                          

1 VITKÅLSHUVUD ca 2 kg                

2 GRÖNA PAPRIKOR ca 2hg              

4 STORA MORÖTTER ca 0,5 kg          

1 SELLERI  ca 3hg                                

2 PÅSAR LÖKSOPPA           

(2 KÖTTBULJONG ca 20 g)                 

(2 BURKAR KR. TOMATER ca 400g)

 

STRIMLA GRÖNSAKERNA
KOKA SAKTA C:A 1 TIM.
SMAKSÄTT EV. MED KINESISK SOYA OCH SALT

 DENNA SOPPA KAN MAN ÄTA HUR MYCKET SOM HELST AV.

 

Som omväxling till pulversopporna var det himelskt att få äta något med substans i.

God är den om man gillar vanlig köttsoppa. Det gör jag!

 

Jag har promenerat korta sträckor den gångna veckan. Fast idag är det så himla kallt, så den korta rundan gick ovanligt fort för att uttrycka sig milt.

Zenta, vår hund, tittade på mig som om hon undrade vad jag höll på med när hon inte som brukligt kunde stanna vid varje upprättstående grässtrå och lukta.

 

I morgon ska jag börja gå promenader runt kyrkan här i byn. Det är nästan exakt en km runt. Går jag fyra ggr per dag så blir det 4 km. Det är en otrolig förbättring mot 0 km som jag presterat under det senaste året. Eller om jag ska vara ärlig de senaste åren.

 

Jag har varit så inaktiv när det gäller motion att jag inte ens orkat gå upp och nedför ett par trappor utan att ta paus och pusta en stund.

(Räknar inte in handlingsrundor och liknande under kategori "motion".)

 

Har visserligen en motionscykel som jag kan ta en tur på men det är verkligen en oerhört tråkig motionsform, vilket gjort att jag undvikit detta. Finns så mycket annat som är roligare.

 

Ska be sonen Anders att han hjälper mig med att fixa in ett program i mobilen som gör att jag med hjälp av GPS kan registrera mina motionsrundor där jag ser förbättringarna och kan tävla mot mig själv.

 

Jag har nu gått ner 12 kg och långbyxorna börjar fladdra lite.

Skorna har blivit en storlek större, eller så har fötterna krympt. Det ser jag som en rejäl fördel nu när vintern kommer så jag kan ha tjockare strumpor.

Min kära jacka sitter inte åt runt stussen längre.

I garderoben hänger en del kläder som krympt under åren som gått, och som jag inte nänts slänga. Ska bli kul att se när jag kommer i dem igen. Kanske kan det också bli något nytt som belöning.

Det känns med andra ord ganska bra! Har fem kilo kvar till delmålet, som är  -17 kg, som jag ska nå före nyår.