Glömska och tålamod

God Morgon!
Ibland undrar jag om jag bär på någon slags "glömske-gen". Hur ska man annars förklara att man från ena minuten till den andra kan glömma vad man tänkt göra. I morse skulle jag gå upp i köket, som i vårt hus är på övre våningen, och hämta en del papper som blev liggande i går kväll. Halvvägs upp för trappan stannade jag och undrade varför jag var på väg upp. Gick ner igen och började om från början så att säga. Då kom jag direkt på att det var pappren jag skulle hämta.
Detta fenomen har jag levat med hela livet. Erfarenheten har så småningom lärt mig att ta det lugnt och börja om för att fånga upp tanken jag hade innan.
Jag har många gånger fått be om ursäkt för att jag t.ex. glömt att jag lovat ringa någon. Det bara "försvinner" ur medvetandet för att dyka upp senare, ofta efter den tidpunkt man kommit överens om. Det är retfullt men det är bara att bita i det sura äpplet.
Det blir alltid värre när jag är stressad och eftersom stresstålighet inte är min starkaste sida så inträffar denna glömska oftast när det är som jobbigast. Stresskänslighet är ett av mina funktionshinder.

När jag var ung och hade alla fyra ungar hemma inträffade denna glömska ideligen. Vilket ofta resulterade i mer eller mindre irriterade utbrott från min sida. Inte alltid så lustiga för omgivningen har jag förstått.
Som tur är har jag fått en make med en ängels tålamod.
Detta tålamod har så småningom smittat av sig på mig. Jag har erfarit att man kommer mycket längre med tålamod än med irritation och frustration över att allt inte blir som man vill eller tänkt.

Jag har arbetat med barn under totalt ett kvarts sekel. Att då inte ha tålamod skulle ha varit en katastrof.
Barn behöver en tålmodig och lugn förebild. Visst kan man som vuxen få visa att man blir irriterad när barn gör något som är utanför reglerna. Och visst ska man tala om för dem när något är galet, men de måste få tid på sig att lära sig genom att begå misstag när det egentligen inte betyder så mycket. Hur ska de annars lära sig att ha tålamod. Tänk på det lilla barnet som ideligen ramlar när det försöker lära sig att gå. Det blir "fel" många många gånger innan det lyckas.

Har dagens unga vuxna fått tillåtelse att misslyckas i tillräckligt hög grad under uppväxten? Har de lärt sig tålamodets svåra konst? Har de fått lärt sig att vänta på resultatet av sina ansträngningar och önskningar?
 Jag vet inte, men hoppas att det är så. Annars kommer de ofta bli besvikna och irriterade för att allt inte går deras väg.
Undrar vad mer jag ska glömma idag? Försöker skriva upp det jag ska komma ihåg, men man har ju inte alltid tillgång till papper och penna.
Ska börja arbeta om en knapp halvtimme så nu blir det frukost.