Fundering mitt i veckan

Satt och funderade på vad som är viktigt - EGENTLIGEN...

Kan det vara så att vissa saker blir viktigare ju närmare man kommer valet 2014 ?

Det tycker ju inte jag, men jag har förståelse för att man i ett parti måste markandsföra sig inför ett val. Att man då måste tala om för sina väljare vad man vill åstadkomma inom sin kommun, landsting och riksdag.

Att vissa frågor är lika viktiga hela tiden, alltid, året runt, genom mandatperioder är väl oomkullrunkeligt.

Det svåra är bara att man ska samsas med många andra partier för att komma fram till lösningar som passar de flesta och som väljarna är nöjda med. Det kräver en finess och fingertoppskänsla av oss som är aktiva politiker. Det kräver också att man kan vara ödmjuk och kompromissbenägen.

Man kan inte slå sina kollegor i andra partier i huvudet med "färdiga" lösningar. Då åker man på motstånd redan från början.

För att komma framåt är samtalet det viktigaste. Det näst viktigaste är att det måste få ta lite tid för att kunna bli så bra som möjligt för de som valt oss politiker.

Att man ska ha bråttom med att få igenom beslut bara för beslutets skull är absolut ingen bra lösning.

Ibland måste man fatta snabba beslut för att lagen kräver det, men annars är det mycket bättre om så många som möjligt blir nöjda med det beslut man så småningom kommer fram till.

Ett gott exempel är arenastaden i Växjö. Där var man helt överens politiskt när beslutet väl fattades. Det tog sin rundliga tid med många turer hit och dit, men när man så var överens så blev det verkligen bra!

Ibland undrar man varför en del ställer sig på barrikaderna och skriker ut sitt budskap innan man förankrat det åtminstone i de egna leden.

Kan det vara så att man i det senaste valet lovade sina väljare många saker som sedan visade sig svåra att genomföra? Eftersom man inte fick majoriteten att gå med på allt?

Visst ska alla partier ha sin profil, sina ideal och sina visioner! Det är viktigt för att inte allt ska slätas ut till en grå massa. Det är viktigt i en demokrati!

Jag vet att man kan få vänta båden en och två mandatperioder på att en vision blir verklighet. Jag vet också att tidens tand gnager på visionerna så att de blir omoderna och att man då måste kunna ändra kursen för att följa med i samhällsutvecklingen.

Nu har man i de olika partierna så smått börjat fila på sina vallöften  inför valet 2014.

Det ska bli spännande att läsa valmanifesten och lyssna på debatten.

God eftermiddag

Er Eva S i Frödinge

Att bo på landsbygden är fint!

 Utsikt idag från mitt fönster i Frödinge by

Alla vi som valt att bosätta oss på landsbyden har en undebar livsmiljö. Man skulle kunna tro att det är tyst på landet.
Men icke! Här hörs naturens ljud. Fåglar som kvittrar, bin som surrar, ett barn som leker och skrattar. Man kan till och med höra grannarna prata, även om man inte uppfattar orden, så finns ljudet av prat och skratt där. Man känner igen de flesta man möter i affären och kan kanske få sig en pratstund.
Man kan vara lite som man vill. Nästan i alla fall.

Visst kan man ibland sakna en del service. Men oftast finns den inte längre bort än att man med ganska enkla medel kan nå den.

Det har blivit svårare att ta bussen till stan eftersom Länstrafiken inte längre trafikerar samhället med alla turer och det har varit förenat med livsfara, särskilt för barn och äldre, att gå längs med den ganska smala infartsvägen, där det inte funnits någon gångbana alls och lastbilar och andra svischar förbi några decimeter ifrån de gående.
Men det ska bli bättre. Genom påtryckningar och genom att man tidigt fått det inskrivet i kommunens översiktsplan så kommer det nu att byggas en ny gång-cykelväg ut till busshållplatsen. Man ska också göra en refug, mitt i den starkt trafikerade riksvägen, som man kan "landa" på när man ska gå över.
Dessutom finns det närtrafik vardagar om man ska uträtta ett snabbt ärende i stan.
Synd bara att den marknadsförts så dåligt.
Du hittar mer information på KLTs hemsida
Här en länk till information och tidtabell för Närtrafíken i Vimmerby kommun
Skulle kunna förbättras, visst, men man får vara glad över det lilla som vi brukar säga.

Inne i stan (Vimmerby) har Staten beslutat att ta bort Skattekontoret och Försäkringskassan från den 1 juli. De har tidigare dragit ned från riktiga kontor till en servicepunkt i Focushuset.

För oss som bor på landsbygden gör det inte så stor skillnad. Mer än att vi får ett antal mil längre att åka eftersom närmaste kontor numera finns i Västervik. Mest synd är det om de som inte har bil och lätt kan åka när de vill.

Det finns ju också Internet med ganska mycket service som vanligt folk och företagare erbjuds använda.
Då är det bra om man har en hyfsad Internetuppkoppling.

Det ska även vi på LANDSBYGDEN få men ingen vet riktigt när. Det planeras för fiberbredband i hela kommunen, men Vimmerby kommun vill att byalagen ska gräva ned rör för fibern, så kallad kanalisation.
Det är nog en bra idé. Synd då bara att det inte finns tillräckligt med bidrag för byalagen att söka för finansieringen och att det inte finns byalag överallt. Det är också otroligt krångligt att söka de bidrag som finns. Det krävs en mycket god kompetens hos den som ska skriva ansökan till Länsstyrelsen. Man kan undra varför kommunen inte kan stå som projektägare? Finns säkert en väldigt bra anledning till det.

Jag ser fram emot att det blir av i alla fall. Det löser sig nog på något mirakulöst sätt! Det är ju valår nästa år.

Trots allt vill jag inte bosätta mig i en stad. Även om det finns bättre service där.
Jag trivs på landet där jag kan höra vindens sus i trädkronorna och känna lukten av blommor och träd. Höra hästar gnägga och kor råma, svalor snattra och syrsor spela. Inte minst gillar jag den friska luften man kan gå ut i precis när man känner för det.

Kunde man marknadsföra alla de fördelar som finns med att bo på landet så skulle nog många många fler välja att bosätta sig här.
Då skulle skolorna fyllas av glada barn. Lanthandlarna skulle få sälja fler varor. Mackarna (där de finns) skulle få sälja mer bränsle.
Föreningslivet skulle kanske få en skjuts framåt.

En levande landsbygd är levande för att människor bor och verkar där hela året!

Fortsatt Trevlig helg till er alla!
Er Eva S i Frödinge.

Lokalsamhälle och hållbarhet - Har vi tid med det?

Jag har funderat en hel del kring detta med Hållbara samhällen i vårt dagliga liv.

Ett uthålligt samhälle med hög livskvalitet.

Hur är det egentligen, om man ser till sig själv?

Jag har levat i snart sextiotre år och varit med om en tidsresa från ett ganska bra lokalsamhälle till ett inte fullt så bra enligt mitt sätt att se det.

Med det menar jag att när jag var barn i Västervik gick husmödrarna(oftast de i alla fall) och handlade sina hushållsprodukter i lokala affärer. De gick till slakteri/charkuteributiken när de skulle köpa kött, fläsk, korv och andra charkuterier. Dessa kom oftast från lokala producenter. Man visste i butiken varifrån varorna kommit.

Likaså gick husmor till den lokala mjölk och brödbutiken. Där köpte man lös mjölk i medhavd kruka, levererad från mejeriet som fått den samma dag från närbelägna gårdar. Brödet var bakat av ett lokalt bageri.

Fisk köpte man i en fiskaffär eller på fiskartorget eller av någon kringresande fiskförsäljare. Den var fångad i sjön utanför Västervik, eller i någon av de närbelägna insjöarna.

Grönsaker och frukt kunde man sommartid köpa på fiskartorget och vintertid i källaren under saluhallen av lokala odlare. Det fanns också livsmedelsbutiker i kvarteren, ofta konsumbutiker med varierat sortiment.

Det jag menar är att man visste varifrån limpan man köpte kom. Den hade inte åkt land och rike kring innan den hamnade på vårt bord.

Vi åt bra och rejäl husmanskost med lokala råvaror efter årstiden.

Mor hade tid med oss barn. Vi fick vara med överallt. Till och med i tvättstugan och mangelboden.

Vi hade precis så mycket kläder som vi faktiskt behövde. Alla mina kläder fick plats i en liten garderob och en byrålåda. Då menar jag även ytterkläderna och skor och stövlar.

Man använde olika kläder för olika tillfällen. Skolkläder till skolan, vardagskläder för utevistelse och lek. Sedan hade man en uppsättning finkläder till festliga tillfällen.
Mor sydde en hel del till oss barn och sig själv. Ofta ändringssydde hon ärvda kläder som vi fått från någon släkting. Kläderna användes och ärvdes så länge det bara gick. Lappades och lagades om det behövdes. Klädvård var något man som barn tidigt fick lära sig för att vara rädd om kläderna så de skulle hålla länge.

Var vi fattiga? Nej det vill jag inte påstå. Vi hade bil sommarstuga och segelbåt.

Mor var hemmafru och tog hand om hemmet och fyra ungar. Det var nog tillräckligt med arbete för henne. Far arbetade som plåtslagare och resemontör.

Idag ska alla arbeta heltid, även kvinnor, i jämställdhetens tecken.

Jag har inte något emot att kvinnor arbetar, inte alls. Jag har själv arbetat hela mitt vuxna liv, men inte så ofta heltid. Men det har ett pris att BÅDA vuxna i en familj arbetar så mycket! För att få råd med ”allting”.

Priset man får betala är mindre kontakt med barnen, som är i förskolan från ett års ålder ibland tio timmar per dag. Jo det blir så mycket om föräldrarna arbetar åtta timmar mellan t.ex. 7 till 16.

Det blir ingen tid över i veckorna för mys, bokläsning, gå på utflykter eller följa med till affären. Inte heller blir det någon tid över för att stå bredvid och hjälpa till, när föräldern lagar maten från grunden för att lära sig hur maten blir till. Det finns ingen tid över för att barnen ska delta i vardagssysslorna hemma, t.ex. städning och klädvård.

Det är bara helgerna som är tillgängliga för umgänge. Då ska man sno och gno för att hinna allt det man inte hann under veckodagarna. Har man en villa ska trädgården skötas också. Man ska hälsa på hos far- och morföräldrar och andra man har i sitt sociala nätverk. Både föräldrar och barn blir stressade och frustrerade.

Det är inte konstigt att den moderna familjen inte hinner handla lokalproducerade basvaror att laga mat av.
Det förstår jag verkligen.
Jag förstår att man måste sköta veckohandlingen utan att barnen är med. Det går betydligt fortare och man slipper trötta hungriga barn, som kanske blir ledsna och irriterade. De är ju också otroligt trötta efter en hel vecka på sitt ”jobb” – i förskolan/skolan.

För att ta sig till och från arbetet och skjutsa barnen till förskola/fritids/skola måste föräldrarna kanske ha var sin bil. Eller om det finns kollektivtrafik som passar med arbetstiden måste man köpa biljett för dryga pengar.

Det skulle verkligen vara intressant om någon kunde göra en jämförelse på olika levnadssätt.

Till exempel olika grupper
En med familjer där båda föräldrarna jobbar heltid.
En med familjer där barnen bor växelvis hos båda föräldrarna
En med ensamstående förälder som arbetar heltid eller deltid
En med familjer där man valt att arbeta deltid ena eller båda föräldrarna.
En med familjer där endast ena föräldern förvärvsarbetar.

Det skulle vara intressant att se hur mycket mer den gruppen med familjen där båda arbetar heltid har kvar i plånboken, än de andra familjerna, när alla fasta kostnader t.ex bostad försäkringar el tele vvs, avbetalningar/värdeminskning på bilar mm mm, och övriga kostnader som resekostnader, barnomsorgskostnader, livsmedel- och hushållskostnader är betalade.

Vad skulle man vinna i familjen och samhällsekonomiskt på att arbeta mindre? Jag vet inte.

En sak som man kanske skulle vinna om fler arbetade mindre, förutom att föräldrarna får mer tid för barnen, skulle troligen vara att det blev fler lediga jobb. Men det vet jag inte. Det är bara något jag tror själv.

Man kan också långsiktigt få ned transporterna och därmed oljeberoendet.

Ska fundera vidare medan jag går ut i det vackra vårvädret och njuter av fåglarnas kvitter och alla dofter.

Välfärd och livskvalitet?

Så här runt första maj har det varit många manifestationer och demonstrationer för det ena och det andra. Man läser om det i tidningarna och hör och ser på TV.

Jag har levat tillräckligt länge för att minnas hur det var för ca femtio år sedan.

Då fanns det inte någon stor äldreomsorg. Ingen barnomsorg så som den är idag. Sjukvården fanns men var väldigt olika beroende på var man bodde. Det fanns då fortfarande provinsialläkare.

Det fanns en viss arbetslöshet, men det var inte så många som demonstrerade om detta då.

Skatten var inte alls så hög som den är idag.

Lönerna var betydligt lägre.

Fruarna var hemmafruar. En del av de jag kom i kontakt med arbetade, men oftast bara med någon syssla på deltid. För att få lite ”egna” pengar. Några arbetade inom vården eller i skolan. Typiska kvinnoyrken fanns även på den tiden.

De flesta mammorna träffades ute i lekparkerna eller på gårdarna där de bodde och pratades vid. Ibland gick de hem till varandra och drack förmiddagskaffe när de större barnen var i skolan.

Barnen lekte ute eller hemma hos någon kompis.

De flesta hade det drägligt, men inget överflöd. Det var inte alla som hade egen bil. Eller för den delen egen telefon eller TV.

Levnadsstandarden var lägre än idag, men livskvaliteten var inte sämre för det.

Visst fanns det de som var väldigt, väldigt fattiga, och de som var sjuka.

Blev man sjuk kunde man få några kronor från sjukkassan, men det motsvarade inte alls det man tjänade när man arbetade.

Visst fanns det förstmajtåg då också

 Det man då demonstrerade om var nog i första hand högre löner.

Det har med råge infriats.

Idag tjänar en arbetare 10-15 gånger mer i timmen än vad en arbetare gjorde i början på sextiotalet, om det ens räcker med det.

Att alla varor och tjänster blivit dyrare är inte alls konstigt.

De som tillverkar varorna och de som tillhandahåller tjänsterna har ju mångdubbla löner vilket med naturlig följd för med sig att priset på varor och tjänster mångdubblats. Transporterna av varorna har också blivit fler och dyrare.

Skatterna har blivit högre. Det KAN bero på att samhällets service till invånarna blivit så mycket större, än den var för femtio år sedan.

Då var behovet av barnomsorg ringa, liksom behovet av äldreomsorg. De flesta barn växte upp med en mamma som var hemmafru och mamman kunde också hjälpa sina äldre anhöriga om det behövdes.

Vägarna, när jag var barn, var mest grusvägar, även i staden Västervik där jag växte upp. Det var bara de största gatorna som var asfalterade eller stenlagda, och gatorna i centrum av staden. Gångbanorna likaså.

Landsvägarna var nästan uteslutande grusvägar. Riksvägarna kunde vara belagda.

Behovet var inte detsamma som idag, när vi har en sådan trafikintensitet med både personbilar och tunga transporter.

Om man fick se en ”långtradare” när jag var barn så kunde man berätta om det i flera dagar. Det mesta godset gick på järnväg, för att sedan fördelas ut med mindre lastbilar till affärer och slutanvändare. Flödet av varor var inte så intensivt. Man handlade lokala varor av lokala handlare.

Självklart kostar infrastrukturen väldigt mycket mer idag.

All välfärd ska betalas av oss skattebetalare. Det är ett pris som vi alla får betala.

Vi får det vi betalar för.

Om det är färre som betalar skatt, eller om alla betalar lägre skatt, så blir utrymmet för välfärden lägre.

Så de som manifesterar för bibehållen välfärd kanske kan manifestera för högre skatter också, eftersom det blir allt fler som vill ha del av kakan ”Välfärden” genom att utnyttja den samhällsservice som finns idag, barnomsorg, fritidshem, skolor, bostadsbidrag, äldreomsorg, pensioner, sjukbidrag, bättre skolor, skolskjutsar, bättre vägar/infrastruktur, bättre sjukvård, bättre kollektivtrafik. Jag har säkert glömt något...

Allt detta har ett pris.

Det är som ett ständigt roterande hjul som rullar allt fortare. En ond cirkel.

Självklart ska de som verkligen vill arbeta ha en möjlighet till detta, men ofta undrar jag varför en del arbetar så mycket, när det blir så lite över efter att man dragit av alla kostnader som uppstår när man arbetar.

Kan man verkligen jobba mindre?

Jag minns att jag som ensamstående mamma på sjuttiotalet räknade ut exakt hur mycket jag var tvungen att arbeta för att få maximal utdelning.

DÅ kom jag fram till att jag skulle arbeta ca 4,7 timmar per dag. Om jag arbetade mer så åts förtjänsten upp av de merkostnader som uppstod i form av högre barnomsorgsavgift, lunch på jobbet, mer matsäck. Dyrare mat hemma, eftersom det blev mindre tid över att laga mat från grunden och baka hembakt bröd. Jag fick också lägre bostadsbidrag om jag arbetade heltid.

Eftersom jag gick ner i arbetstid så blev det tid över för någon annan som kunde arbeta de timmar jag inte arbetade. Det var fler som gjorde ungefär som jag. Alltså blev det fler arbetstillfällen och dessutom mer plats på dagis och fritids.

Jag ”förlorade” ca 100kr per månad i pengar netto, mot om jag skulle arbetat heltid. De 100 kronorna tjänade jag in enbart på att inte behöva äta lunch på jobbet. (På den tiden kostade jobblunchen 10 kr/dag, alltså ca 200 kr per månad, men jag skulle ju äta även när jag var hemma)

Det allra bästa var ändå att jag fick mer tid med mina flickor.

Jag var inte alldeles slut varje dag när jag hämtade hem dem från skola och dagis. De kunde leka med de barn vars föräldrar också var hemma, som jag. Jag hade tid och ork att hjälpa dem med läxorna. Vi kunde när det blev sommar och varmt åka och bada på eftermiddagarna, eller hälsa på hos mormor och morfar, eller gammelmorfar.

Jag hade till och med råd att hålla mig med egen bil, även om bilresorna var ransonerade och välplanerade.

Det var ingen bil som man kunde skryta med, men den gick framåt i alla fall. Jag hade sparat ihop till den, så jag kunde köpa den kontant.

Ungarna hade kläder på kroppen och mat i magen. Vi lånade böcker på biblioteket och läste tillsammans.

Vi kunde ha fredagsmys med varma mackor. Vi skulle ju ändå äta, så det blev ingen extra kostnad.

Vi hade en TV, men det var inte något stort utbud på barnprogrammen, så den stal inte så mycket ”tillsammans-tid”. Vi hade stereoanläggning och kassettspelare. Jag hade också investerat i en symaskin för att kunna sy till barnen och mig själv.

Jag köpte nästan aldrig något på avbetalning, förutom lite möbler i samband med skilsmässan från min första make. Det var bättre ekonomi i längden att spara ihop till det vi behövde.

Vad är det som gör att småbarnsföräldrar idag måste arbeta så mycket som de gör?

Visst, man ska ha dator, internet, mobiltelefon, TV med en MASSA kanaler, helst en i varje rum, DVD-spelare, mm mm som jag slapp på sjuttiotalet.

Sådant har jag också numera, men jag och maken har skaffat det lite i sänder, inte allt på en gång och inte det värsta som finns.

Jag har inte hemmabio. Det skulle jag nog kunna skaffa, men har personligen inget behov av det.

Kanske skulle fler räkna på hur de har det. Kanske skulle fler ha råd att vara hemma lite mer med sina barn om de drog ner lite på standarden. Kanske skulle fler barn få mer tid med sina föräldrar. Jag vet inte men jag skulle önska det!

Hur de väljer att fördela det inom familjen är familjens ensak. DET ska ingen annan lägga sig i. Om ena eller andra föräldern ska gå ner i arbetstid, eller om båda ska arbeta heltid eller deltid. Det är något som alla familjer ska bestämma själva.

Jag hade tur som kunde få arbeta deltid medan flickorna var små.

När jag så småningom fick mina pojkar på åttiotalet, var jag först hemmafru, sedan hade jag ett städjobb några timmar per vecka och var kommunal dagmamma.

Så även grabbarna fick ha mig hemma när de växte upp även om de, dagtid, fick dela med sig av mig till dagbarnen.

 

Så är Välfärd samma som livskvalitet?

Inte nödvändigtvis, välfärden kostar samhället, dvs. oss alla, stora summor.

Den kostar även livskvalitet för många som springer runt runt i ekorrhjulet. Jag avundas dem inte.

Jag är glad att jag inte längre är småbarnsförälder.