Det pratas väldigt mycket om att tiggeriet har ökat i vårt
land.
Jag har själv sett att det blir allt fler som sitter utanför
varuhus och andra platser där det passerar många människor.
Att många människor blir utslagna och fattigdomen breder ut
sig skrivs det mycket om. Att många därför tvingas bo i gamla husvagnar och
skjul.
När jag var barn på femtiotalet fanns det kvarter där bostäderna var gamla och inte hade särskilt hög standard, men även fattiga människor hade råd att bo där. Ibland delade flera vuxna på en liten lägenhet. Ibland kunde man hyra rum hos någon som inneboende.
Ungdomar delade ofta på ett rum för att ha råd.
Vår familj bodde på "gamla norr" i Västervik. Där
bodde många "mindre bemedlade" människor då. Det fanns otroligt många
barn i de kvarteren. Många äldre som hade det väldigt knapert.
Vi bodde först i ett rum och kök, efter några år fick vi ett
rum till när familjen växte. Det fanns vedspis och kallvatten i kranen i köket.
Mor värmde tvättvattnet på spisen. Vi barn fick bada i en bleckbalja på
köksgolvet. Rörspisar och kakelugnar fanns för att hålla varmt med på vintern.
Gemensam toa (vattenspolande) ute på gården, så vi hade nattpotta eftersom vi
inte kunde eller ville gå ut på natten.
Sådana boende finns inte idag. De gamla husen är sedan länge
antingen rivna eller restaurerade till fina gamla kulturhus, där bara de som
har det bättre ställt har råd att bo.
Jag säger inte att vi ska tillbaka till den fattigdom som
rådde då, men ibland blir standardhöjning av bostäder, även allmännyttans, till
något som gör det omöjligt för de med små inkomster att hyra där. Det borde
finnas olika standard på bostäder för olika plånböcker.
I den bästa av världar skulle det inte finnas fattiga som
tvingas tigga för att få ihop några kronor till livets nödtorft, men så ser
inte världen ut idag.
Vi är alla olika och har olika förutsättningar. En del
lyckas hitta ett bra jobb med hyfsad inkomst, andra har inte turen med sig hur
de än försöker.
Jag tycker nog att jag själv haft turen med mig i livet även
om det ibland gått på vindlande krokvägar för att komma dit där jag är idag,
men jag glömmer aldrig hur det är att vara fattig och vara tvungen att vända på
vartenda korvöre.
I slutet av sextiotalet och de första åren på sjuttiotalet levde jag som man brukar säga "Ur hand i mun". I mitt minne finns tydligt inetsat hur jag hade det.
Att behöva gå till socialen för att få pengar till mat och hyra.
(Minns att jag fick totalt 570 kronor per månad när första flickan var nyfödd och behövde blöjor och mjölkersättning. Det skulle räcka till både hyran på 159 kr/mån el mm och hushåll)
Att inte ha råd att köpa nya kläder till barnen, när de
behöver.
Att vara nödsakad att handla begagnade kläder på myrorna eller tigga
av andra, för att sy om till barnen.
Att ”trolla med knäna” för att få ihop mat till hela månaden.
Att aldrig, aldrig kunna unna sig själv någonting.
Att vara tacksam om man får ett par begagnade skor av någon när
de gamla ramlat i bitar.
Att få en sliten, men hel, kappa av någon som köpt en ny.
Att känna hålet i bröstet när gråten kryper över en innan
man till slut somnar om kvällen.
Att knappt våga gå ut för man tror att "alla" ser hur man har det.
När jag sedan hade turen att få ett arbete på Electrolux 1972 var jag himlastormande lycklig! Jag kunde äntligen känna ett egenvärde och att jag kunde klara mig själv och mina flickor.
