Solen skiner, men inte i mitt hjärta

Funderar på hur en del människor tänker och känner..

Jag vet att vi lever i ett demokratiskt samhälle där alla som har rösträtt har rätt att välja vilket parti de vill.
Tråkigt bara att så många väljer ett främlingsfientligt parti som verkligen inte är för den demokrati och medmänsklighet vi har strävat efter så länge och så många har arbetat för i vårt land.


Jag minns när jag var barn.
Då levde vi i efterkrigstidens tidevarv. Mina föräldrar, mor- och farföräldrar levde och kunde berätta hur det varit under krigets fasor. Då var ändå Sverige ett av de länder som var förskonat från invasion av främmande makt. Men ändå hade man det väldigt svårt.
INGEN skulle då ha kommit tanken ens att bilda ett parti som exkluderar den största delen av jordens befolkning på grund av etnicitet, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.
Jag minns självklart inte krigets fasor när Nazityskland försökte göra Europa till EN stat med en "ras". Den ariska som den som skulle leda mänskligheten framåt.


Vi vet alla hur det började om vi läst på vår historia.
Med tal om att vissa folkgrupper stod i vägen för Nazisternas mål och önskan om framgång.
Med eggande tal om att man skulle lösa alla problem. Att alla skulle få det bättre.
Utom möjligen de som inte var önskvärda. Då var det judar och romer som utsattes värst.
Vi vet också hur hemskt de "brunskjortade" bar sig åt.
Vi vet också att en hel värld reste sig mot detta fascistiska synsätt.
Nazister och fascister förlorade kriget den gången.
För att mänskligheten inte ville ha det, som nazister och fascister förespråkade.
Det tog otroligt lång tid att återhämta sig efter krigets fasor och förstörelse.


Nu växer de sig starka igen. De intar den politiska scenen. De får allt större makt.
De har skolat sina ledare i retorikens ädla konst.
Jag är rädd att folk har gått på lögnen om att "invandrarna förstör ekonomin för oss infödda och att de tar våra arbeten".


Varför ska inte vi hjälpa dem som har det svårt?


Om det vore tvärt om?
Om Sverige hade varit ett land i krig och elände. Om vi svenskar hade varit tvungna att söka asyl och skydd i ett annat land.
Hur skulle man då ha velat bli mottagen i det främmande landet?
Skulle man ha velat bli satt i interneringsläger eller skjutsad tillbaka för en ytterst osäker framtid, kanske död?


Jag skulle inte tro det.
Jag är djupt bedrövad över människosynen och det allt kallare samhälle vi lever i idag.
Jag önskar alla mina medmänniskor gott.
Men jag har tappat tron på att alla är goda.


Mitt hjärta gråter.


För mig är det en sorgens dag i Europa och Sverige.


Lyssna gärna på LOKE NYBERG när han sjunger Flykten från Sverige


https://www.youtube.com/watch?v=2z9bN-hEfpQ


"Vackert och mycket obehagligt tankeexperiment. Visst är det givet att KOSTNADEN alltid är den viktigaste parametern att diskutera när det gäller invandring? Visst är det självklart att kronor och öre alltid är överordnat humanism och etik?"


//Allas er EvaS i Frödinge

Lite funderingar så här i början av sommaren

Jag har personligen funderat en hel del sista tiden på det politiska klimatet i vår kommun.
Jag gillar det inte alls. Inte överhuvudtaget.

Idag får jag läsa i tidningen att man kritiserar Centerpartiet från yttersta kommunledningen. Det är så jag uppfattar det i alla fall.
Enbart för att Centerpartiet tänker efter före och vill göra rätt i en specifik fråga och tänker ekonomiskt och på kommunens bästa. Nu blev Centerpartiets förslag nedröstat och då får man finna sig i majoritetsbeslutet. Sådan är demokratin. Även om det är förargligt.

Att Centerpartiet inte äger majoriteten har under den senaste mandatperioden blivit uppenbart.
Med tanke på utfallet.
Kommunens ekonomiska status har definitivt inte blivit bättre.
Att man i bästa samförstånd (koncensus) kan lösa olika frågor verkar ha gått en del förbi.
Att man måste ge frågor god tid för att alla ska få det rådrum som behövs för att lösa frågan på allra bästa sätt är också sällsynt.
Att snabba beslut är inte alltid det bästa, även om det visst kan behövas ibland.

Nu är ju jag inte en person av någon större betydelse för framgångarna eller misslyckandena i kommunen. Jag har varken någon presidieplats i någon nämnd eller ordinarie plats i Kommunfullmäktige.
Jag har dock varit med några år. Har suttit som förtroendevald i Vimmerby Energis styrelse, Bildningsnämnden, Omsorgsnämnden och numera i Kultur och Fritidsnämnden. Har tidvis varit ersättare i Kommunfullmäktige de två senaste mandatperioderna och fått tjänstgöra vid ett antal tillfällen.

Så visst har jag lite erfarenhet av det polititiska livet.
Nu har dock något förändrats till det sämre.
Aldrig tidigare har någon på ett så flagrant sätt kritiserat sina medspelare inom politiken.
Aldrig tidigare har så många personliga påhopp stått att läsa om i vår lokaltidning och på sociala medier, som drabbat fina Centerpartister.
Aldrig tidigare har lagandan inom politiken varit så dålig som den är nu.

Saklig kritik måste alla stå ut med, men hur tror man att någon ska bli samarbetsvillig och göra sitt allra bästa för laget om man hela tiden får, oftast oförtjänt, kritik och smädelser för i stort sett allt man säger och gör som inte passar ledningen.
Dessutom offentligt på insändarsidorna i vår tidning, på bloggar och Facebook.
Man kan undra vad kommuninnevånarna tänker när de får läsa sådana gallstinna insändare.

Om en lagledare inom idrotten skulle ha gjort något liknade skulle den ledaren troligen få silkesnöret ganska omgående.

Övriga medspelare i "laget" har såvitt jag kan bedöma, utan att fördenskull veta allt, skött sig enligt spelets regler förutom något enstaka övertramp i stridens hetta. Det kan vi alla göra.

Jag trodde i min enfald att man skulle hålla ihop inom laget för att kunna vinna matchen. Att man skulle lägga upp strategier för att nå gemensam framgång.
Så fel jag hade.
Sätter man en stor del av laget på "bänken" kan man inte vinna matchen som jag ser det. Om man inte börjar spela med motståndarlaget vill säga.

Det är inte synd om Centerpartiet.
Vi klarar oss. Vi vet vad vi vill.
Men tyvärr kan vi inte göra som vi vill när vi inte får gehör för våra, i vårt tycke, goda idéer. Vi är på inget sätt i majoritet just nu och får då finna oss i att bli nedröstade, av de övriga, oavsett om våra ideer och förslag är genomtänkta, goda och ekonomiska och därför bra för kommunen.

Nu hoppas jag att vi kan få tillbaka förtroendet från väljarna när de går till val den 14 september så att vi kan få ordning på Vimmerby kommun igen.

Så att ALLA som arbetar åt kommunen kan få lugn och arbetsro att göra det de ska, vilket de så väl förtjänar.
Utan att behöva  vara rädda för många plötsliga förändringar som ställer till oreda och kostar en massa pengar. Pengar som borde gå till verksamhet i stället för omorganisationer.

Självklart ska man handskas med kommunens reurser på ett ekonomiskt och väl planerat sätt så att inte onödiga fördyringar och kostnader uppstår.

Jag var ytterst tveksam till om jag skulle ställa upp en mandatperiod till.
Just på grund av den något infekterade atmosfären inom politiken.
Men jag ger mig inte så lätt.
Jag är kvinna, men först och främst kommuninnevånare, och vill bli respekterad för det jag gör.
(Inte alla respekterar kvinnor som arbetar politiskt)
Jag är Centerpartist sedan ca 50 år tillbaka och jag är oerhört stolt över att vara det. Numera är jag också ordförande i avdelningen i Frödinge, ochjag är väldigt glad för att ha fått det förtroendet.

Så därför har jag ställt mig till förfogande i kommunvalet i höst.

Jag hoppas få sällskap av många Centerpartistiska kvinnor och män  i mitt politiska arbete. Förhoppningsvis betydligt yngre än jag.

Och jag hoppas slippa det politiska käbblet med personliga påhopp i fortsättningen.

Nu blommar syrenerna i Frödinge så nu känns det som om sommaren har kommit.

Detta är mina personliga reflektioner, sexton veckor före valet.

Lite söndagsfunderingar om ekonomi

Idag har tankarna flugit mellan lite olika spörsmål som ändå på något sätt hänger ihop.

Det finns många viktiga saker som betalas med skattemedel.

De flesta tänker nog automatiskt

·         Vård

·         Skola

·         Omsorg

Det har blivit ett slags mantra som upprepas gång på gång. I synnerhet i valtider. Man glömmer ofta att ingenting av detta fungerar utan en bra infrastruktur.

Vägar, järnvägar, flyg, färjor, telefon, Internet, TV, radio.

Finns inte bra vägar kan man kanske inte ta sig till sitt arbete, då kan inte ambulanser, räddningstjänst, poliser, bussar, godstrafik och bilar och andra färdas på ett snabbt och bra sätt.

Finns inte bra järnvägar kan man inte resa snabbt och säkert. Då kan man inte heller köra godstrafiken där.
Varje dag arbetar väldigt många med att hålla våra vägar och järnvägar i körbart skick.
Visst betalar vi vägskatt och visst betalar vi resan med buss eller tåg. Men det räcker inte alls till allt som behöver göras för att underhålla och förbättra våra vägar och järnvägar. Utan skattemedel skulle vägarna snart vara sönderkörda och järnvägarna ofarbara.
Utan att vägarna är bra kan bussar och andra fordon inte ta barnen till skolan på ett säkert sätt, i synnerhet på landsbygden där väldigt många åker skolskjuts till skolan.
Tyvärr är det så idag att väldigt mycket av det ekonomiska kapitalet går åt till administration. Där kanske man kunde se över rutiner och processer, så att en större del av kakan verkligen går till det under håll och de förbättringar som så väl behövs.

Finns inte flyg tar det betydligt längre tid för många att ta sig från ett ställe till ett annat. Kanske är flyget det vi minst behöver? Även om en hel del gods fraktas med flyg idag. Utan skattemedel skulle de allra flesta flygplatser läggas ned och därmed en stor del av flygtrafiken.

Utan färjor och båtförbindelser skulle många öar bli isolerade. På många håll har man byggt broar i stället för att trafikanterna ska kunna komma snabbare fram, men det finns fortfarande väldigt många s.k. vägfärjor.  

Det finns i Sverige ca 40, för trafikanterna, avgiftsfria vägfärjor och 16 avgiftsbelagda färjeleder - mer eller mindre subventionerade med statliga medel. Dessa kan trafikeras av ett eller flera fartyg.

Undrar hur vi skulle klara oss utan fungerande telefoner idag? En hel del skattepengar har använts för att vi ska ha ett fungerande (nåja) telefonsystem. Mobiltelefonerna skulle inte heller fungera utan telemaster och samband dem emellan. Strömförsörjningen till dessa master måste också fungera annars stängs det mobila nätet ned ganska fort. Vem minns inte stormarna Gudrun och Per när ingenting fungerade.

Internet är i stort sett alla beroende av idag. Kanske inte personligen, alla har inte dator och internet hemma, men de flesta har nog sin lön eller pension via en bank? Bankerna kommunicerar via internet. Kommuner landsting polisväsende, ja alla samhällsfunktioner kommunicerar via Internet. Företag är beroende av ett fungerande Internet.

Vi kan betala räkningar, skicka e-post, vara på sociala medier, läsa tidningar mm via Internet.
Skolan har otroligt stor nytta av Internet idag. Eleverna kan läsa dagsfärska nyttigheter via datorn. Skolböckerna är i mångt och mycket föråldrade i en allt snabbare föränderlig värld.

TV får många via Internetuppkoppling.

Vi får nyheter och annan information direkt via TV och radio.

För ca sextio år sedan var det vanligt att man varken hade TV eller telefon i hemmen. Livet gick lite långsammare. Man hade inte så bråttom. De allra flesta arbetade nära eller i hemmet, så nära att de kunde cykla eller gå till sitt arbete. Barnen gick eller cyklade till skolan. Det kunde de göra eftersom vägarna inte var så starkt trafikerade som idag.

Man handlade närproducerade varor. Inte bara mat utan nästan allt man behövde för ett bra liv. Alltså behövdes inte så mycket godstransporter och därför inte så breda eller bra vägar. Det mesta godset som kom långt bortifrån gick med båt eller järnväg eftersom det oftast inte var så bråttom innan man fick det till slutdestinationen. Det kördes sedan ut med små lastbilar till butiker och andra företag.

Idag hör man ofta att det är viktigt att alla arbetar heltid för att samhällsapparaten ska fungera. För att samhället ska få in högsta möjliga skatt, källskatt och arbetsgivaravgifter. För att medborgarna ska konsumera mera och på det sättet betala in moms och andra avgifter.

DET är en sanning med modifikation.

Dels beror det på totala antalet arbetade timmar, inte hur många som arbetar, dels beror det på hur mycket samhällstjänster vi konsumerar.
Det kostar också väldigt mycket för samhällsapparaten om alla arbetar heltid. Fördyrade kostnader med barnomsorg, äldreomsorg, vård av funktionsnedsatta, familje- och individomsorg. Idag förväntar sig nog de flesta medborgare att samhället ska stå för notan av detta.

Men man glömmer ofta att det är vi alla som betalar skatt som bidrar till att det ska fungera. Kommunerna, i synnerhet, får allt större bekymmer med att få ekonomin att gå ihop. Det läggs sparkrav på precis allting inom den kommunala förvaltningen. Samtidigt behövs allt fler som tar hand om barn, svaga och äldre. Den ekvationen går inte ihop.

Det blir som ”Ebberöds bank”. Mer pengar går ut än vad som kommer in.

Det finns nog väldigt många orsaker till att man arbetar och hur mycket.

Det ser nog lite olika ut för många av oss.
Om alla män och kvinnor ställde sig frågan: Hur mycket måste jag arbeta för att min vardag och personliga ekonomi ska gå ihop?
Om familjer ställde sig frågan: Hur mycket måste vi i vår familj arbeta och hur kan vi i så fall fördela arbetstiden?
Då kanske det skulle se annorlunda ut.
Det är inte alls säkert att de sista korvörena, jag eller min familj tjänar, blir kvar i plånboken efter att vi betalat vad det kostar att arbeta in dem.
Hur slår det på barnomsorgsavgiften? Måste man i familjen ha två bilar? Vad kostar resorna till och från arbetet? Vad kostar det extra i matpengar för att jag arbetar heltid? Vilket boende är jag villig att betala för, med mina arbetade timmar? Det måste var och en själva bestämma.

Sedan är det en annan sak att få arbetsgivarna med på båten om man vill gå ner i arbetstid. Det är en svår nöt att knäcka. Det gäller i synnerhet männen som av hävd arbetat heltid i generationer.

Jag hörde en kvinna som var förtvivlad efter att ha läst på om sin kommande pension. Hon sa att om hon hade vetat skulle hon ha arbetat mer. Hon hade arbetat deltid större delen av sitt liv och varit hemma med barnen när de var små. När barnen flyttat hemifrån hade hennes och makens vägar skilts åt så numera är hon ensam. Maken hade betydligt högre livsinkomst och får därmed högre pension. Hon arbetar fortfarande deltid eftersom hon är sliten och inte orkar mer. En ganska vanlig situation för kvinnor som snart ska bli pensionärer.
Hon hade inte pensionssparat.
Om alla lågavlönade, deltidsarbetande satte av ett eller ett par hundra i månaden till en egen pensionsförsäkring, redan från start när de börjar arbeta, kanske det skulle se annorlunda ut.

En annan slutsats som jag personligen dragit är att om fler arbetar mindre tid så kan fler individer få arbete. Förutsatt att den totala potten av arbetstimmar blir konstant eller inte minskar så mycket.

Då behöver inte lika många gå arbetslösa och samhället sparar därmed pengar i form av t.ex. a-kassa och familjestöd.

Det är inte lätt att lösa samhällsproblem, men funderingar kan alla ha.

Trevlig fortsatt söndag önskar jag er alla!

Första Maj

Idag är det första maj.

Arbetarrörelsens dag.

En viktig dag för väldigt många.

Varför arbetar vi?

Arbetar vi för att vi ska ha råd att leva?

Är det för att vi ska få förmånen att betala skatt till samhället?
Eller är det för att vi ska ha råd med vår konsumtion?
Är det för att vi helt enkelt trivs med att arbeta?
Eller kanske är det för att vi förväntas arbeta för att vi annars ses som en andra klassens människa av en del?

Det finns nog väldigt många orsaker till att man arbetar och hur mycket.

Det ser nog lite olika ut för många av oss.

Jag hörde en kvinna i min ålder som var förtvivlad efter att ha läst på om sin kommande pension. Hon sa att om hon hade vetat skulle hon ha arbetat mer. Hon hade arbetat deltid större delen av sitt liv och varit hemma med barnen när de var små. När barnen flyttat hemifrån hade hennes och makens vägar skilts åt så numera är hon ensam. Hon arbetar fortfarande deltid eftersom hon är sliten och inte orkar mer. En ganska vanlig situation för kvinnor som snart ska bli pensionärer.

Första maj är Arbetarnas egen dag.

Det vet alla.

Vem är då arbetare?

Jag har arbetat i stort sett hela mitt vuxna liv. Mitt första riktiga avlönade arbete fick jag nyss fyllda sjutton år. Jag har arbetat med många olika saker. Jag har tidvis varit hemmafru. Numera är jag anställd för att arbeta på kontor. Deltid. Jag har ett år, lite drygt, kvar till pensioneringen.

Är jag verkligen arbetare som sitter på kontoret? Är min man arbetare när han jobbar med vägarbete? Enligt en del är vi inte det eftersom jag är tjänsteman (fast jag jobbar häcken av mig tidvis) Min man är det inte, enligt somliga, eftersom han är egenföretagare (fast han jobbar mycket mer än fyrtio timmar i veckan för 20timmarslön)
Skiljelinjen är smal - eller bred - beroende på hur man ser det. Om en arbetare är en som har låg lön är vi båda definitivt arbetare. Om man ska vara anställd för att få kalla sig arbetare är det bara jag som är arbetare.
Vi betalar båda två skatt till samhället. Maken betydligt mer än jag. Berättigar det till att kallas arbetare?
Jag högaktar alla som jobbar och sliter och med det bidrar till välfärden med sin skatt.
En skatt som politikerna, de folkvalda, ska fördela på ett klokt och rättvist sätt så att den gör så mycket nytta som möjligt i samhällsapparaten.

Idag arbetar jag inte.

Det gör däremot maken. Han tjänar inte en krona idag. Han jobbar med att lägga i dräneringar på åkrarna.

 

Hoppas att alla får en härlig Första Maj!