Det var en gång...

Det var en gång en liten by. I den byn fanns både kyrka och prästgård.
Någon gång på 1700-talet var biskopen på visitation. Han skulle övernatta i prästgården som låg vackert på en liten höjd. Nedaför prästgården flöt ån genom dammar med allahanda växt och djurliv. Eftersom det var vår var en del av djuren ganska aktiva. Särskilt grodorna som alltid funnits i tusental i det grunda vattnet.
Och eftersom det var vår kväkte och sjöng grodorna på sitt aldeles eget oefterhärmliga sätt. Den ena grodan försökte överrösta den andra. Det blev en kakafoni som varade hela nätterna igenom.
På 1700-talet var det annars ganska tyst ute.
Detta grodkväkeri utspann sig just när biskopen skulle övernatta. Han skrev sedan i sin rapport att grodorna hade stört hans nattsömn så till den milda grad att det skulle dröja innan han satte sin fot i byn någon mer gång.
Byn detta utspann sig i har troligen fått sitt namn efter det gammalnordiska ordet för groda  "frodha". Byn kallades tidigare Frothunga. Idag heter den Frödinge.
Detta var mina alldeles egna funderingar. Sant? Ja vem vet.
Grodorna försvann när man på 1800-talet dikade ut mossarna och dammarna....