Fritidsintressen mot skola barnomsorg och äldreomsorg...

Med risk för att bli påhoppad av diverse hockeyfans sticker jag ut hakan en smula!

Jag är positiv till att det bedrivs föreningsverksamheter på många olika nivåer i vår kommun. Jag vet att det läggs oroligt många ideella arbetstimmar inom föreningsrörelsen.

Jag vet också att det är bra för de ungdomar som är intresserade av just den föreningsverksamhet de tillhör att föreningarna orkar driva den verksamhet man har. Att föreningar kan behöva kommunalt bidrag för att det ska gå runt.

Behoven kan ändå se väldigt olika ut.

De största inom idrotten i vår kommun torde vara fotboll, hockey och ridsport, utan inbördes ordning. Jag vet inte alls hur många ungdomar som finns med i respektive grupp. Men det finns otroligt många fler som jobbar med ungdomar.

Läste idag att sportchefen för Vimmerby Hockey uttalat sig i radion om den i hans tycke dåliga ishallen i Vimmerby. Kan hålla med om att det inte är OK att taket läcker, men om jag inte är felunderrättad, så är det på gång att detta ska ses över och åtgärdas.

Vimmerby Hockey vill ha en bättre och större ishall. Man har lämnat in förslag till kommunen på hur man vill att det ska se ut. Antar att de vill att kommunen ska betala kalaset också.

Jovisst, det är lovvärt, men då får de kanske se om de kan ordna sponsring från företagen, eftersom Vimmerby kommuns ekonomi är ansträngd till det yttersta på grund av grundläggande orsaker.

Bland annat byggande av nytt äldreboende och förskola, iordningsställande av industrimark och utbyggnad av bredband för att nämna några stora investeringar. Därtill kommer löpande drift och underhåll av skola, barnomsorg, äldreomsorg, gator, vägar (Vi kan ju bara nämna vinterväghållning som varit på tapeten i flera sociala medier), grönytor mm mm.

Lagstadgade verksamheter kommer alltid före fritidsintressen.

Jag har full förståelse för att Vimmerby Hockey siktar mot högre divisioner. Det är bara att önska dem lycka till.

Kommunen har dock bara en "pennigasjö" att ösa ur och den ska räcka till otroligt mycket.

Vimmerby Hockey har redan kommunalt stöd i form av föreningsbidrag, så som många andra föreningar har. De ligger definitivt inte i botten av den kategorin.

Har också hört att våra två stora skolor i Vimmerby, AL och Vimar, är i stort behov av renovering och upprustning på grund av eftersatt underhåll.

Den som kan övertyga mig om att en ny/bättre ishall är viktigare än en fräsch skola, en bra äldreomsorg, bra förskolor och en bra och framkomlig infrastruktur är välkommen att höra av sig!

 

Antar att Vimmerby Hockey får ställa sig i kö, eftersom det redan finns ett antal föreningar som aviserat att de behöver hjälp med investeringsstöd.

Artikel och ljudklipp från Radio Kalmar idag den 3 januari:

 

 

FATTIGDOM ÄR INGET NYTT PÅFUND!

Det pratas väldigt mycket om att tiggeriet har ökat i vårt land.

Jag har själv sett att det blir allt fler som sitter utanför varuhus och andra platser där det passerar många människor.

Att många människor blir utslagna och fattigdomen breder ut sig skrivs det mycket om. Att många därför tvingas bo i gamla husvagnar och skjul.

När jag var barn på femtiotalet fanns det kvarter där bostäderna var gamla och inte hade särskilt hög standard, men även fattiga människor hade råd att bo där. Ibland delade flera vuxna på en liten lägenhet. Ibland kunde man hyra rum hos någon som inneboende.
Ungdomar delade ofta på ett rum för att ha råd.

Vår familj bodde på "gamla norr" i Västervik. Där bodde många "mindre bemedlade" människor då. Det fanns otroligt många barn i de kvarteren. Många äldre som hade det väldigt knapert.

Vi bodde först i ett rum och kök, efter några år fick vi ett rum till när familjen växte. Det fanns vedspis och kallvatten i kranen i köket. Mor värmde tvättvattnet på spisen. Vi barn fick bada i en bleckbalja på köksgolvet. Rörspisar och kakelugnar fanns för att hålla varmt med på vintern. Gemensam toa (vattenspolande) ute på gården, så vi hade nattpotta eftersom vi inte kunde eller ville gå ut på natten.

Sådana boende finns inte idag. De gamla husen är sedan länge antingen rivna eller restaurerade till fina gamla kulturhus, där bara de som har det bättre ställt har råd att bo.

Jag säger inte att vi ska tillbaka till den fattigdom som rådde då, men ibland blir standardhöjning av bostäder, även allmännyttans, till något som gör det omöjligt för de med små inkomster att hyra där. Det borde finnas olika standard på bostäder för olika plånböcker.

I den bästa av världar skulle det inte finnas fattiga som tvingas tigga för att få ihop några kronor till livets nödtorft, men så ser inte världen ut idag.

Vi är alla olika och har olika förutsättningar. En del lyckas hitta ett bra jobb med hyfsad inkomst, andra har inte turen med sig hur de än försöker.

Jag tycker nog att jag själv haft turen med mig i livet även om det ibland gått på vindlande krokvägar för att komma dit där jag är idag, men jag glömmer aldrig hur det är att vara fattig och vara tvungen att vända på vartenda korvöre.

I slutet av sextiotalet och de första åren på sjuttiotalet levde jag som man brukar säga "Ur hand i mun".
I mitt minne finns tydligt inetsat hur jag hade det.

Att behöva gå till socialen för att få pengar till mat och hyra.
(Minns att jag fick totalt 570 kronor per månad när första flickan var nyfödd och behövde blöjor och mjölkersättning. Det skulle räcka till både hyran på 159 kr/mån el mm och hushåll)

Att inte ha råd att köpa nya kläder till barnen, när de behöver.

Att vara nödsakad att handla begagnade kläder på myrorna eller tigga av andra,  för att sy om till barnen.

Att ”trolla med knäna”  för att få ihop mat till hela månaden.

Att aldrig, aldrig kunna unna sig själv någonting.

Att vara tacksam om man får ett par begagnade skor av någon när de gamla ramlat i bitar.

Att få en sliten, men hel, kappa av någon som köpt en ny.

Att känna hålet i bröstet när gråten kryper över en innan man till slut somnar om kvällen.

 

Att knappt våga gå ut för man tror att "alla" ser hur man har det.

 

Det glömmer jag ALDRIG!

När jag sedan hade turen att få ett arbete på Electrolux 1972 var jag himlastormande lycklig! Jag kunde äntligen känna ett egenvärde och att jag kunde klara mig själv och mina flickor.

Var rädd om din lanthandel!!

Såg debatten på SVT i går kväll den 4 november om den s.k. butiksdöden. Jag blev lite upprörd.

Två äldre herrar som nog inte bor på landet. Den ene upprepade som ett mantra om vård, skola , omsorg som motsats till lanthandeln. Han visste nog inte mycket mer om landsbygden än att det växer gräs och träd där. Den andre var väl mer för stöd till lanthandeln på något sätt, men hur framkom inte.

Men inte heller han sa något om att det är de stora grossistdrakarna som lanthandlaren köper sina varor ifrån som är de verkliga bovarna. De tar nämligen extra betalt för att köra ut varorna på landet.

I ett annat inslag intervjuades en lanthandlare. För honom var det billigare att åka till stormarknaden och handla vissa varor än att skicka efter dem från grossisten. Då är något väldigt väldigt fel!

Om lanthandeln lägger ner så tar det bara något/några tiotal år så kan de lägga ner skolan också om det finns en vill säga.
Och vården på landsbygden den finns väl inte på så hemskt många ställen?
Omsorg om de gamla finns redan genom hemtjänst.

Såg dessutom ett inslag där en dam sa att hon åkte flera mil för att handla i en större affär för att det var för dyrt att handla i lanthandeln.

Hallååå!

Men resekostnaden då? Räknas inte den?
Har försökt jämföra genom att beräkna kostnaden för samma varor i butiken i stan som i "min" lanthandel. Mest vanliga varor som bröd smör pålägg mjöl mjölk kaffe toapapper osv. Båda affärerna tillhör samma koncern ICA. Jag "handlade" för ca 500 kronor och det blev ca 8 kronor dyrare i lanthandeln.
Jag körde tre mil och min bil drar ungefär 0,8 l per mil när jag åker till stan. 3 mil totalt och 14,80 kr per liter  blir nästan 45 kronor bara i bensinkostnad.
Så INGEN kan övertyga mig om att det blir dyrare att handla i lanthandeln.
Jag handlar dessutom ett par tre gånger i veckan. Minst. 12 - 15 ggr per månad. Det skulle gå åt ganska mycket bensinpengar...
Ska göra om jämförelsen igen om någon vecka. Nästa gång jag har ärende till stan.

Sedan kan det ju vara så att inte allt jag vill ha finns i lanthandeln och jag därför tvingas åka till stan och handla ändå, men det är en annan femma det. 
En liten lanthandel kan ju inte förväntas hålla samma sortiment som en jättestor affär inne i stan.

Så om man ska göra något för lanthandeln och en levande landsbygd ska man i första hand handla i sin affär och kanske försöka påverka de stora grossisterna att de inte ska ta ut dessa högre avgifter från de lanthandlare man kör ut varor till. Man kan också tala väl om sin affär, när man träffar andra.

Nu ska jag åka och handla lite i affären och passar då på att tanka på macken också här i Frödinge!

Var rädd om din lanthandel!
Den är navet i din bygd!
Det är väl värt någon tia per gång du handlar att den finns kvar!

Ungdomarna i Vimmerby vill ha Prao

När politiker och tjänstemän träffade ungdomarna på stadshuset i Vimmerby tillsammans med Vimmerby Ungdomsråd, tisdagen den 8 oktober, efterfrågade ungdomarna de borttagna Praoveckorna. Den ena skolans högstadie hade Temaveckor, där de kunde fördjupa sig i olika ämnen medan den andra skolan inte hade det.
Jag kan tycka det är olyckligt att det är olika på de båda skolorna!

 Kanske kunde man i Vimmerby kommun ta efter ett projekt man har i Bredängsskolan utanför Stockholm, med en modell med Temaveckor där man även gör studiebesök på företag. En slags kombination där eleverna får en glimt av företagets verksamhet samtidigt som man fördjupar sig i olika yrken under Temaveckorna.
Naturligtvis på BÅDA skolorna!
I tidningen Metro har de en artikel om detta.

Länk till artikeln i Metro

Angående den omtalade "sprickan" i Alliansen

Att man skriver i Vimmerby Tidning idag den 25  om att man har en spricka i alliansen är nog att hårdra det utifrån en enskild fråga.

Jag var på detta alliansmöte och min uppfattning var att alla, såvitt jag kunde erfara, inklusive kommunstyrelsens ordförande Mikael Glennfalk var överens om att det rådande ekonomiska läget i kommunen inte tillåter fler dyra investeringar inom den närmaste tiden. Man har  t.ex. byggt ny förskola, Lunden, och håller på att bygga ett stort äldreboende vid cirkusplatsen. Även att iordningställa industritomter invid Ceos och på Krönsmon kostar en hel del.
Att man ändå bör göra en ny utredning, var man också överens om,  om vad det kan kosta att bygga ett nytt s.k. Trygghetsboende eftersom den utredning Vimarhem AB gjorde i våras inte föll i god jord.
Detta för att se om det ändå är genomförbart, oavsett VEM som står som byggherre.
Alla de fyra Allianspartierna var överens om att man behöver Trygghetsboenden i Vimmerby kommun. Och att man behöver fler lägenheter för äldre i Tätorten Vimmerby.
Även om många äldre på landsbygden helst vill bo kvar i den närmiljö de bott i när de flyttar till ett äldreboende.
I en artikel i Vimmerby tidning den 2 mars 2013 skriver de:
"Kommunens egen skulder ligger i dag på 286 miljoner, men ska höjas till 320 miljoner nästa år. Samtidigt bli kommunkoncernens totala skuld nära 1,3 miljarder. Men då ligger närmare en miljard av det hos de kommunala bolagen. Men kommunen står i borgen för hela kakan.
Uppdelat på varje kommuninvånare blir det 81 737 kronor för hela koncerns lån, och 20 775 för kommunens egna lån på 320 miljoner."

Inte undra på då att man som fritidspolitiker vill dra lite i investeringsbromsen.

En personlig reflektion är att utifrån min egen erfarenhet och ekonomiska kunskap så skulle vi aldrig låna "över skorstenen"  i mitt och makens företag .

Vi skulle också, om vi skulle investera i något nytt, göra en ordentlig kalkyl/ekonomisk utredning med värsta scenariot för att se om vi överhuvudtaget har råd med investeringen. En kalkyl måste gå ihop oavsett hur gärna man vill göra investeringen. Det går inte att hoppas på att någon annan ska betala ens skulder.

Som fritidspolitiker kan det vara svårt att inse när man når toppen på skorstenen, d.v.s. hur mycket lån orkar en kommun med eller för den delen kommunens bolag? Som ägs av kommunen.

Det skulle inte förvåna mig det allra minsta om det rödgröna blocket försöker göra en Valfråga av detta med Trygghetsboende.

Söndagsfunderingar om offentlig upphandling med mera

Har just avslutat söndagsfrukosten tillsammans med maken. Idag tog det en och en halv timme. Inte för att vi äter så himla mycket utan för att vi hade en hel del att diskutera om stort och smått.

Till småttigheterna hör det lokala läget i kommuner i allmänhet och vår egen kommun i synnerhet. Det som diskuterades mest idag var hanteringen av det så kallade ”Trygghetsboendet” och hur man behandlar Vimarhem AB.

Även Lagen om offentlig upphandling fick några minuter av vår diskussion. Att kommuner i allmänhet inte har den kunskap som krävs för att göra en gedigen upphandling oavsett vad den handlar om har nog tyvärr bekräftats gång efter annan.

Skulle inte tro att en privat aktör skulle agera med lika lösa boliner. Ta en sådan jätte som IKEA till exempel. Ingen människa tror väl att de gör upphandlingar med sina entreprenörer och leverantörer utan att kontrakten är vattentätare än en rymddräkt.

Där finns inga utrymmen för några "ojsan" eller "hoppsan, det tänkte vi inte på".

Vi diskuterade utifrån hur man driver ett företag. Vårt företag är visserligen otroligt litet i jämförelse med IKEA, men vi har i gengäld otroligt begränsade marginaler jämförelsevis.

Om vi ska köpa en maskin så säger vi inte till maskinfirman att vi har X antal kronor att handla för. Ge oss en maskin till det priset.

Nej vi besöker och ringer till en hel drös olika maskinfirmor där vi lämnar en specifikation på ALLA de egenskaper och prestanda maskinen ska ha som vi eventuellt ska köpa . Ett underlag.

Därefter får maskinfirmorna räkna på det och ge oss förslag på maskinens egenskaper, pris och leveransdatum.

Efter några turer till där vi kommunicerar med de som verkar mest intressanta kan vi kanske slå till och skriva kontrakt. Där allt finns med. Från maskinen med ev. extrautrustning, leveransdatum till serviceschema och sist men inte minst priset och hur och när betalningen ska ske.

Nu vet jag att en kommun inte kan göra precis som ett vanligt företag, eftersom LOU, Lagen om offentlig upphandling gäller, men det hindrar inte från att skriva in i upphandlingsunderlagat alla de olika saker och processer man kan förutse eller befara.

Det gäller för en kommun att ha både ”hängslen och livrem”, för det är absolut säkerställt att det inte är på själva upphandlingskontraktet som företagen, entreprenörerna, uppdragstagarna tjänar pengarna.

Det är på allt det som tillkommer utöver det som finns med i kontraktet. För man KAN inte förutse precis allting.

Men man gör klokt i att lyssna på de som har kunskap och erfarenhet.

Att tänka efter före.

Annars står man där med eftertankens kranka blekhet.

Som kostar kommuninnevånarna en hel del.

Levande landsbygd

För att en bygd ska leva och frodas behövs utveckling. Allting kan inte bli vid vad det en gång var. Visst ska vi vara rädda om vårt kulturarv. Det är viktigt att vi vet vad som varit viktigt för tidigare generationer. Hur de bodde och levde. Hur de försörjde sig. Historia är viktigt för att vi ska förstå hur det blivit som det är idag.

Om vi inte kan vidareutveckla det som finns stannar allt upp. Till slut självdör det.

Om det inte hade funnits någon utveckling skulle människan fortfarande bo i grottor.
Vill man ha en levande landsbygd måste man bejaka utveckling. Vi måste erkänna att allt inte kan vara som det var förr. Även om vi i ett romantiskt skimmer minns att det fanns kor i varenda ladugård och hur man körde med hästar och att många människor deltog i skördearbetet.

Allt har sin tid.

Numera finns det inte kor i många ladugårdar. De hästar som finns är oftast för nöjes skull, de arbetshästar som fanns förr har ersatts av traktorer.

De människor som förr arbetade i lantbruket är borta.
Det går inte åt lika mycket arbetskraft för att bruka jorden.

Idag arbetar man med andra saker.

Utvecklingen har gjort att vi fått andra behov och därmed andra arbetstillfällen.
En attraktiv landsbygd där människor vill bo och verka är inget självklart.
Det kräver ganska mycket tid och engagemang av bygdens folk.
Det är människorna som finns på landsbygden som ska stå för utvecklingen men man kan behöva hjälp av sin kommun.

I många kommuner i vårt land får bygdens folk hjälp av en kommunalt anställd Landsbygdsutvecklare. Det tycker jag är bra! Det betyder att den kommunen anser att landsbygden är viktig! Att människorna som bor där är viktiga! Att en levande landsbygd är viktig!

Har tittat lite på innevånarantal och andel som bor i tätort repektive landsbygd i tre av länets kommuner. Siffrorna är några år gamla och ska tas för vad de är, men det är andelen boende på landsbygden som är viktig!

 I till exempel Kalmar kommun, som är länets största till folkmängd med ca 63000 invånare, där ungefär 22 % av befolkningen bor på landsbygden har man insett betydelsen av att ha en Landsbygdsutvecklare.

De tycker att 22 % är en betydande andel av kommuninnevånarna.

Vår grannkommun Västervik har också en Landsbygdsutvecklare. Där organiserar man möten med landsbygdens folk för att kunna få till en positiv utveckling!

I Västervik bor ungefär 36000 invånare, vara drygt 21000 i centralorten. Det blir ungefär 42 % som bor på landsbygden och i mindre tätorter.

I vår lilla kommun Vimmerby bor det ungefär 15600 människor, varav ca 7800 bor i tätorten. Det innebär att ungefär 50 % av befolkningen bor på landbygden och i mindre tätorter.

50 % av befolkningen i en kommun är en icke föraktfull andel.
Men Vimmerby kommun har ingen Landsbygdsutvecklare. Inte ännu i varje fall. Kanske kan en så liten kommun inte bära kostnaden för en Landsbygdsut vecklare på heltid? Kan man dela med någon annan kommun?

Min personliga förhoppning är att man i Vimmerby kommun kan komma fram till att landsbygden och dess innevånare är så viktiga att man åtminstone kan ta det i övervägande att man behöver en Landsbygdsutvecklare.

Här kan du läsa om hur Västerviks Landsbygdsutvecklare Lotti Jilsmo arbetar

www.vastervik.se/landbygd

 

God eftermiddag

 

ER

Eva S i Frödinge

Landsbygdsentusiast